SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISKRETIONÄR dis1kreʃωnä4r l. -etʃ-, l. 4r, l. 0104, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. diskretionär, eng. discretionary, fr. discrétionnaire, afl. af discrétion (se DISKRETION)]
godtycklig; öfverlämnad åt (ngns) godtfinnande; särsk. om befogenhet som lämnas åt domare, förvaltningschefter osv. att i vissa fall o. inom gränserna för lagar o. stadganden fritt afgöra o. åtgöra efter egen öfvertygelse; jfr DISKRETION II 1. Diskretionär befogenhet, myndighet. En verksamhet som hos en kollegial myndighet alltid går sin gång enligt gällande författningar, och är så litet diskretionär som möjligt. Geijer I. 8: 245 (1838). G. Dalin (1871). Rörande .. (disciplinens bud) tillkommer .. befälhafvaren en ganska diskretionär pröfningsrätt. SD(L) 1901, nr 141, s. 2. Poststyrelsens diskretionära bestraffningsmakt. NDA 1912, nr 354, s. 4. (Bestraffningsrätten) sträcker sig diskretionärt från varning upp till böter. Därs.
Spoiler title