SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISKREPERA dis1krepe4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. jfr DISKREPANS, DISKREPANT.
Ordformer
(förr skrifvet discr-)
Etymologi
[jfr holl. discrepeeren, t. diskrepieren, af lat. discrepare, missljuda, icke stämma öfverens, eg. om musikinstrument, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. crepare, knaka, skallra (jfr KREPERA, KREVERA); jfr äfv. eng. discrepate]
1) (föga br.) afvika (ifrån), vara olik, ej öfverensstämma (med); jfr DISKREPANS 1. Hwadh dagzwärken wedkommer, så ähr then materia longt discreperandhe ifrå then andhre. RARP 7: 93 (1660). (Rätten beslöt) examinera hennes man .., om til efwentyrs hans tall måtte från hennes discrepera. BtFH 2: 353 (1670). G. Dalin (1871).
2) (†) vara af olika mening; jfr DISKREPANS 2. Swedberg Schibb. 265 (1716).
3) (tillfällig anv., †) mus. låta (rösten) frambringa en dissonans. Thet kunna wij .. wäl tohla, at Musicanten pauserer, jembnwäl vppehåller och discreperar sin röst, .. emedan wij förmoda at Musicanten skal sluta medh een wacker stämma. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 197 (1671, 1674).
Spoiler title
Spoiler content