publicerad: 1920
DOBBLA dob3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -ERI (numera knappast br., Vigæus Horol. D 5 a (1632: dobbelrij), A. Ahlström i Världslitt. i urval 2: 135 (1902)); -ARE (se d. o.); jfr DOBBEL.
Ordformer
(dob(b)la O. Petri (1527) i Sthms tänkeb. 1: 158 (: fordoblade), G. I:s reg. 25: 285 (1555) osv. dub(b)la G. I:s reg. 10: 133 (1535), Lagerbring 1 Hist. 4: 337 (1783))
Etymologi
[fsv. dob(b)la, dub(b)la, liksom d. doble, fnor. dubla, dufla, isl. dufla, lånadt från mnt. dob(b)elen; jfr mnl. dobbelen, mht. top(p)elen. Härledningen af ordet, som urspr. bl. användes om spelande med tärning, är omtvistad. Enl. Schütze Holstein. idiotikon (1800; under dubbeln) o. Franck Etym. wb. (1912; under dobbelen) skulle ordet urspr. betydt ’spela om (successivt) fördubblad insats'; jfr holl. dobbelen. Ludere aleis ..; duplo ludere (Kilian Etymologicvm tevt. lingvæ (1599)). Man har också (så t. ex. Kluge) jämfört fr. doublet, ’alla'; jfr t. paschen, ’spela tärning', af pasch, ’alla']
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., fnor., mnt., holl. o. t.] (numera bl. med arkaistisk anstrykning) spela (hasard) med kort l. (i sht förr) tärning, idka hasardspel; vanl. med bibegrepp af förkastligheten i sådan sysselsättning; ofta i mer l. mindre pleonastisk förb. med spela l. (förr) leka. Jngen må (på örlogsfartyg) dubbla eller lecha szedan vagthen är sath. G. I:s reg. 10: 133 (1535). (Thorerus dömdes) at sittia i prubban .. för thet han speelt och dublat hadhe. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 139 (1644). Jagh tör dubla medh tigh om alt tu äger. Bedlegr. 18 (1647). (Han) Dublar oc slöser (dvs. rucklar) ibland med fyra regerande Kungar. Bröl.-besv. 327 (c. 1670). Beträdes någon Scholae Pilt .. at hafva med kort och tärning dobblat. Proj. t. förordn. f. trivialscholar 1760, s. E 4 a. (De) hade dobblat i tre samfälda nätter. Annerstedt UUHist. 1: 388 (1877; i skildr. fr. 1640). — jfr FÖR-DOBBLA.
2) [jfr sv. dial. (Smål.) dobbelera, supa o. rusta] (i Finl. mindre br., i Sv. föga br.) lefva öfverdådigt, supa, rumla. Cannelin Fi.-sv. lex. (1913; under hurjastelen).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. ä. holl.] (förr) kasta lott (med tärning). (Landshöfdingen har) tvingat dee nyia bärgzmän att dubbla om Blanckestötz gruffuedel. Oxenst. brefv. 11: 370 (1640); jfr: Att genom .. (lott) eller rättare genom tärningskast bestämma arbetsföljden (vid en grufva) kallades (under medeltiden) att dobbla. Hildebrand Medelt. 1: 730 (1894). De röfvare begynte att dubbla, / Hvem lotten skull falla uppå. Sv. forns. 2: 110 (c. 1795).
Särskild förbindelse:
DOBBLA BORT10 4. [fsv. dobbla bort] till 1: spela bort; jfr BORT-DOBBLA. Hwad the med sitt arbete haffua wunnet hela wekona, thet dricka the och dobbla bort om Söndaghen. L. Petri 2 Post. 259 b (1555). Schall och ingen (krigsman) fördriiste siig att dobble bortt sin löön eller värijer. G. I:s reg. 25: 285 (1555).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content