SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRUF drɯ4v, r. l. m.; best. -ven; pl. -var.
Etymologi
[af nt. druuf(e), till druuf, grumlig, tjock (om vätska), motsv. mnt. drove, mnl. droeve, feng. drōf, t. trübe, alla med bet.: grumlig, oklar, dunkel; jfr BEDRÖFVA o. DRÖF]
(i fackspråk) tjock, grumlig massa som utfälles ur vört under dess afkylning vid tillverkning af öl o. dricka, äfvensom ur jäsande drufsaft vid vinberedning (vinsten). Druf, torkad (rå vinsten). SFS 1857, nr 15, s. 16. Leufvenmark Vin. 1: 119 (1869). Lindberg Svagdr. 73 (1892). — jfr VIN-DRUF.
Ssgr: A: DRUF-ASKA. (drufve- SPF 1822, s. 87, 155) äfv. beredd af drufskal. Rinman (1788). Aska af calcinerad vindrägg (drufaska). SPF 1850, s. 337.
B (numera knappast br.): DRUFVE-ASKA, se A.
Spoiler title
Spoiler content