SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUGA 3ga2, v. -er 4ger, -de 3gde2 (GR 9: 327 (1534: dogde) osv.), -t 4gt l. -kt (Botin SvSpr. 113 (1777) osv.) l. (numera mindre br.) -at 3gat2 (Rudbeckius KonReg. 231 (1615: dogat), Steffen Krig 3: 16 (1916)), l. (ngt hvard.) ipf. dög 4g, dögo 32 (Schiller SvSpr. 109 (1855; angifvet ss. bl. förekommande i talspr.) osv.) samt (numera mindre br.) sup. -it 3git2 (Linné Bref I. 3: 253 (1774), Linder Regl. 131 (1886)).
Ordformer
(dug(h)- GR 4: 342 (1527) osv. duuw- BtFinlH 4: 366 (1568). dog(h)- GR 3: 40 (1526), Dalin (1850; med hänv. till duga). dåg- Carl IX Rimchr. 14 (c. 1600), Almqvist Grimst. 12 (1839). dög- BtFinlH 3: 421 (1558), Bullernæsius Lögn. 380 (1619))
Etymologi
[fsv. dugha, vara duktig, gagna, hjälpa, gå an, motsv. d. du(e), isl. duga, got. daug, ipf. med pr.-bet., mnt. o. mnl. dogen, mht. tugen, t. taugen; möjl. besläktadt med lit. daug, mycket; jfr DUKTIG, DOGSE, DYGD, ODÅGA. Formerna dog- o. dåg- äro uppkomna gm a-omljud]
1) (numera bl. hvard., mindre br.; jfr dock a) hafva (så l. så stor) förmåga att uträtta l. prestera l. åstadkomma ngt af värde l. ngt som det är ngt med; hafva (så l. så) god beskaffenhet; vara l. hafva (så l. så stort) värde; vara ngt hvarmed det är ngt bevändt. Månge äro .. onyttughe squalrare, och bedräghare .., och lära thz intit dogher för slem winning skull. Tit. 1: 11 (NT 1526). Att han far weell med the stodh oc fööll .. som nogit dogha. GR 3: 40 (1526). (Hufvudet) duger .. inted för sömpnlösse schull. HB 2: 265 (1594). Mången är flijtig och achtsam till att drifwa thet som intet doger. Rudbeckius KonReg. 474 (1620). (Påfven utropade, då han började ett krig:) Althenstund Petri Nyckill icke längre dugha wil, så moste tå S. Pauli Swärd dugha. Schroderus Os. III. 1: 11 (1635). (Ynglingar) som senast mogna, få altid den starkaste hierna .. (o.) böra utväljas (till studier), fast de ei doga i begynnelsen. Linné Bref I. 1: 15 (1744). Paris föll i Amors garn, / Och dugde se'n ej mycket. Almqvist Hect. 5 (1814). Det dög icke stort. Hallström El. 220 (1906). — särsk. (†) Then som intet gott sielff vthretta kan, then gijtter ey heller andra lijdha, at the något gott döga och nyttige äro. Bullernæsius Lögn. 380 (1619).
a) (fullt br.) i p. pr. ss. adj. En (mycket) dugande man, kraft, förmåga. Peringskiöld MonUpl. Dedik. 1 (1710). Dugande förtjänster. HHildebrand i 3SAH 23: 235 (1908).
b) (†) om handling l. beteende o. d.; i förb. med negation l. inskränkande adv.: innebära (föga) godt, (icke) vara bra. (Danskarna) haffwe j sinnet, att bewijse oss någet stycke, som föge duger. GR 16: 369 (1544).
2) (†) göra gagn, vara till nytta; hjälpa; stundom: tjäna till, löna sig. Umskärilsen dogher om tu håller laghen. Rom. 2: 25 (NT 1526; Bib. 1917: är .. till gagn). Hvarest hiertat intet blifvit rengiordt, der dåga intet gerningarna något. Hoffmann Förnöjs. 417 (1752). Hvila! Hvad kan flygten duga? Atterbom 1: 177 (1824). — särsk. i förb. med prep. mot: hjälpa mot (en viss sjukdom). En .. fisk .., hvilken the kallade Siurygg, han doger emoot frossan. Gyllenius Diar. 161 (c. 1660).
3) hafva den beskaffenhet l. skicklighet l. godhet som erfordras (ngnstädes, för viss verksamhet l. syssla l. användning o. d.), passa (för l. till ngt); vanl. i förb. med prep. till. Finns här ingenting som duger (till) att äta? A: Hvad vill du helst bli? B: Präst. A: Det duger du inte till. GR 4: 342 (1527). Herre, Iagh dogher intet til predica, ty iagh är för vng. Jer. 1: 6 (Bib. 1541). Han duger intet til Skogz, som rädz för hwar buska. Grubb 290 (1665). Den tanken, att en så kallad poet alldeles intet duger till i allmänna lifvet. Tegnér 6: 331 (1838). Han var arbetare på en fabrik, men han dög icke stort till sådant. Hallström NNov. 242 (1912). — särsk.
a) i uttr. du duger, användt i resp. ss. namn på viss pantlek. SvForns. 3: 425.
b) i uttr. sådana som visa l. pröfva hvad man l. ngn l. ngt duger till, visa osv. huru duglig man osv. är. Så sachteligh iagh nu gånga will / Och höra, hwadh wachten doger till. Asteropherus 43 (1609). Man borde pröfva, hvad hans löfte dög till. Bååth Saxo 137 (1902).
4) (anses l. befinnas vara af den beskaffenhet att) kunna godkännas l. gillas, hålla måttet; ofta om handling l. beteende o. d.: gå an, gå för sig. Det duger inte att bära sig åt på det sättet. Fresta duger. Duger maten inte åt dig? Thet dogher platt intet, at man en fattighan förståndighan försmåår, och en rijkan ogudhachtighan ärar. Syr. 10: 26 (Bib. 1541). (Personer) som ingen mening eller betänckiande wele gilla, eller gälle och dogha late, vthan theres. Chesnecopherus Skäl Zzz 3 a (i handl. fr. 1597). At .. (skorporna) stå öfver natten i ugnen dåger intet. Oec. 6 (1730). Ingen ting dugde som ej var Utländskt. Sundelius NorrköpMinne 119 (1798). ”Det dugde åt far, det duger åt mig” är en ofta hörd tanke. Landsm. XI. 4: 6 (1898). Vill man vinna något, duger det ej att ge tappt. Andersson Kal. 45 (1906). — särsk. ersättande ett starkare uttryck. Då dågde det at äga Capitaler. Posten 1769, s. 1078. Det blir et halsband det som kan duga; se bara min lilla Nådiga Mamsell, det är inte fy skam det där. Björn FörfYngl. 38 (1792). Det var ett hugg, som hette duga. Fryxell Ber. 4: 365 (1830). Esbjörn, vår lille siste, en pigg nioåring, den duger. Larsson Solsid. 6 (1910).
5) (†) tr.: hålla måttet inför (ett bedömande). K(äre) Brors kortaste (bref) äre .. altidh gode, men mina aldralängste duga icke domen. Bark Bref 1: 56 (1703).
Särskild förbindelse: DUGA TILL10 4. = DUGA 1. Emedan då denne Werldennes Salt är dumt wordet, så dåger det ingenstädes mehr till. Kempe Krigzpersp. 37 (1664). Utan mat och dryck duger icke ens en hjälte mycket till. PT 1912, nr 254, s. 2.
Afledn.: DUGLIG, se d. o.
DUGSE, se DOGSE.
Spoiler title
Spoiler content