publicerad: 1923
DYGD dyg4d, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(dygdt GR 1: 281 (1524). digd OPetri Kr. 361 (c. 1540). dygh Schroderus Liv. 489 (1626), KKD 7: 112 (1705: odygh))
Etymologi
[fsv. dyghþ, motsv. d. dyd, isl. dygþ, holl. deugd; af ett urnord. duȝiðō, till DUGA o. besläktadt med t. tugend, dygd, o. DUKTIG. Jfr med afs. på bet.-utvecklingen t. tugend, fr. vertu, lat. virtus (samt gr. ἀρετή). Dessa utländska motsvarigheter ha i icke ringa grad inverkat på det svenska ordets användning]
Anm. Ordet fick (i bet. 3) sin litterära prägling gm Stiernhielm o. användes senare (i bet. 3 o. 4) med förkärlek af 1700-talets författare. Det utvecklades härunder till ett sammanfattande uttryck för etisk idealitet o. människans sträfvan efter fullkomlighet i sättet att lefva. Gm romantiken miste ordet sin dominerande plats inom litteraturen. I samband därmed står att bet. 5 på senare tid blifvit mera framträdande inom språkbruket.
1) (numera föga br.) egenskap hos ett föremål osv. som ger det dess värde l. duglighet, (verkande) kraft, förmåga, förtjänst, merit, värde, förträfflighet.
a) i fråga om sak (l. djur). BOlavi 131 b (1578). (Myntet) var så ringe til dygden i korn och skrodh, at alle skydde derföre. HT 1910, s. 280 (i handl. fr. 1592). Hwijtlök, Hwilkens dygd är kostelighare, emot allehanda Kranckheter, än Gement folck mena. L. Paulinus Gothus Pest. 75 a (1623). Hästarne .. blefwo .. til deras dygd och styrko noga Examinerade. LMil. 3: 165 (1692). Atterbom LÖ 1: 167 (1824). Rydberg RomD 321 (1874, 1892). Det är dygden på son, att hon ligger och äter, sade far. Strindberg SvÖ 2: 266 (1883; ordspr.). Det svenska stålets och järnets berömda dygd att hålla profvet både i värme och köld bättre än det utländska. LfF 1911, s. 128. — särsk.
β) [jfr d. det er just dyden ved det] (†) i uttr. det är (just) dygden, det är just det goda i saken l. det fina (i kråksången). Envallsson Slått. 8 (1787). Dalin (1850; betecknadt ss. familjärt). jfr: Men vet du sjelfva dygden (dvs. kvintessensen) af denna Historian? Envallsson Skom. 45 (1785).
b) i fråga om psykiska o. litterära företeelser o. d. OPetri Kr. 361 (c. 1540). Bönennes dygd och nytta. LPetri 4Post. 50 b (1555). Musiquen har sin dygd. Dalin Arg. 2: nr 19, s. 4 (1734; uppl. 1754: sit stora värde). Prosans första dygd är största klarhet i det på en gång enklaste och ädlaste språk. Claëson 2: 340 (1857). Verd. 1888, s. 155.
2) (†) beskaffenhet hos en person som gör att han ”duger” o. håller måttet, duglighet, förträfflighet, kraft; stundom: manlighet, tapperhet. Som oss haffuer kallat genom sina herligheet och dygd. 2Petr. 1: 3 (NT 1526; Bib. 1917: underkraft). Schroderus Liv. 489 (1626). Jag (Lusta) haar tree fridaste (dvs. fagraste) Döttrar: / Them tu här hoos mig seer, lijk' i Dygd; men af olijka kynde. Stiernhielm Herc. 104 (1648, 1668). Var frågan om Anförare och Höge Ämbets-män, då ansågs intet annat, än dygd och skickelighet. Dalin Hist. 1: 272 (1747). NorrlS 119 (1802; bygdemålsfärgadt). — jfr LÄRARE-DYGD.
3) (numera i sht filos.) om sinnets inriktning mot det goda: förträfflighet l. fullkomlighet i sedligt hänseende, sedlighet, moral; redbarhet, redlighet, heder. Utan äro och dygd. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 35. Dygd står (dvs. består) i fagert Mod, gott Lefwern', och ährbare Seder, / Nychterheet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskheet. Stiernhielm Herc. 391 (1658, 1668). Dygden haar jagh platt försummat, / Laster haar jagh lärdt medh flijt. Ps. 1695, 406: 6. Du ädla Dygd! .. / Hos jordens son du himlens låga är; / Man menskja var, man hjelte blifver, / När man dig fattar til begär. GFGyllenborg Vitt. 1: 140 (1766, 1795). En sådan Romersk dygd och så stora förtjänster äro sällsynte. Schönberg ÅmVetA 1771, s. 39. Continueren denna Dygdenes Väg. Linné DelNat. 31 (1773). Alla Regeringssätt äro goda, der Folket äger dygd. Kellgren 3: 200 (1792). Ahnfelt Et. 1: 97 (1890). — särsk. i en mängd ordspråk t. ex. Dygden är sin egen belöning. Dygd gör Adel. Grubb 3 (1665). Dhet spörs fulle i bygden, hwadh folcket är til dygden. Dens. 65. Dygden behöfwer ingen härhåld. Dens. 162. Dygden wäxer intet på Trää. Dens. 164. Faderens dygd är Barnsens skatt. Dens. 199. När Gull förswinner blijr Dygden qwarr. Dens. 587. — jfr under ADEL 1 b, DRIFVA IN 9 o. FAGERLEK.
4) (i sedligt hänseende) värdefull l. förtjänstfull egenskap, (sedlig l. moralisk) förtjänst; i sht förr äfv.: förtjänstfull egenskap som är karakteristisk för person i viss ställning; ofta motsatt: last l. fel. För medborgerliga dygder (inskription på medalj). Han har den dygden att han aldrig ljuger. FörsprNT 4 a (1526). Gud hade begåffuat .. (Gustaf Vasa) fram för alle andre med stor skickeligheett, högtt och mykitt förståndt och många furstliga dygder. Brahe Kr. 3 (c. 1585). Manlighe dygder. Girs Edelh. Dedik. 1 (1627). Adlige Dygder. Stiernhielm Herc. 485 (1658, 1668). En verksam utöfning af Christeliga dygder. Lindblom Cat. 5 (1811). Du hinner knappast tillräkna svenskarne ett fel, innan du märker, att det är en dygd. Heidenstam i OoB 1896, s. 10. — jfr FORN-, HIMLA-, HJÄLTE-, HUFVUD-, KARDINAL-, MANNA-, O-, ROMAR-, SAMFUNDS-, SAMHÄLLS-, SKEN-, SVENSKMANNA-DYGD m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Sparsamhet är en dygd. Stoora dygder, stoora feel. Grubb 764 (1665).
b) [jfr motsv. uttr. i d., t., eng. o. fr.] i uttr. göra en dygd af nödvändigheten l. (i sht förr) nöden o. d., göra det bästa möjliga af ngt som man är tvungen till; foga sig i det oundvikliga. UrkFinlÖ I. 2: 113 (1597). Man .. måste giöra (effter gamla ordspråkett) vttaff nöden ehn dygdh. HSH 7: 127 (1637). De utländske ministrarne .. sågo sig dömda till fullkomlig vanmakt i ett land, der de nyss varit allsmäktiga, och då de beslöto tills vidare hålla sig stilla, gjorde de en dygd af nödvändigheten. Odhner G3 1: 172 (1885).
c) (i sht förr) om afbildning som föreställer ngn personifierad dygd. Bronzerade Colonner, nppå hvilka sutto fyra dygder, hållande, med ena handen, hvar sin lampa i högden. Nordberg C12 2: 693 (1740). SDS 1894, nr 316, s. 2. 2NF 7: 21 (1907).
5) om renhet l. ärbarhet i könsligt hänseende, kyskhet; ofta eufemistiskt för: jungfrulighet, ”ära”. Jag har .. aldrig, vid all min kärlek, upoffrat eder min dygd. Ågren Gell. 20 (1757; skrifvet af en kvinna till en man). Våra quinnors dygd (kommo de) att röfva. Tegnér (WB) 2: 15 (1808). Han har svikit Bengt Hakes förtroende och kränkt hans hustrus dygd. Wirsén Krit. 277 (1901). Skådespel eller tempel, / Dessa båda, som mest bringat din (dvs. Cynthias) dygd uppå fall. Risberg Prop. 39 (1905).
6) (†) godhet, välvilja. GR 1: 31 (1521). Så betacker jag Ederss Kong:e Ma:tt .. ij all underdanighett för then store kongelig erre, dygdh och godhe behag, som Ederss Kong:e Ma:tt haffver hafft och haffver till min hiertanss aller käreste dotter. Därs. 25: 614 (1555).
Ssgr (i allm. till 3 o. 4): A: DYGD-EXEMPEL. (†) dygdemönster. JLund hos Svenonius GGutheim G 4 a (1683). Nordenflycht QT 1746—47, s. 108. —
-FULL, se C. —
-FULLKOMMEN. (†) i sht berömmande om kvinna. Lucidor (SVS) 128 (1669). OKolmodin (1730) i 3SAH 15: 330. —
-FÖRGÄTEN. [jfr PLIKT- o. ÄREFÖRGÄTEN; jfr DYGD 5] (i vitter stil) glömsk af dygden. Kullberg Ariosto 4: 269 (1870). —
-FÖRNÄM. (†) dygdädel. Sin Fru och dygdförnäma Maka. Lange Norby 42 (1742). JKepplerus (1751) i ASScF VIII. 2: 201. —
-LÄRA, -LÖS, se C. —
-PRYDD. (numera bl. tillf.) E. K. Maij:ts dygdprydde sinnelag. 2RARP 6: 608 (1731; riktadt till Ulrika Eleonora). —
-RIK, se C. —
-SPEGEL, se C. —
-ÄDEL. (numera bl. arkaiserande) ädel gm dygd, dygdig o. ädel; i sht om kvinna; särsk. förr i titulatur till ung, ogift kvinna af (förnämligare) borgerligt stånd; jfr DYGDERIK b, DYGD-ÄLSKANDE, -ÄLSKELIG, DYGDELIG 2 slutet, DYGDESAM 2 slutet. Swedberg Schibb. 442 (1716). Kallades i lysningen fästmannen hederlig, var man förvissad om att fästmön var dygdädel. Lovén Folkl. 148 (1847). Lysander Faust 51 (1875). —
-ÄLSKANDE, p. adj. L. Paulinus Gothus Ratio 487 (1633). förr stundom i titulatur i samma anv. som -ÄDEL. Swedberg Schibb. 442 (1716). Rydelius Vitt. 116 (1717). —
-ÄLSKELIG. (†) jfr -ÄDEL; i titulatur. Thet Hög-Adelige Dygdälskelige Fruentimbret. Stiernhielm Virt. 4 (1650). VDAkt. 1693, nr 445. —
B (†): DYGDA-LAG, -LEFVERNE, -LJUS, -NAMN, -RIK, -SPEGEL, -STYCKE, -TECKEN, -ÖFNING, se C.
-BLOMMA. (†) Hur lefver Valborg, min fästemö fin, / Den ros och dygdeblomma? SvFolkv. 1: 118. —
-BLOSS. (i vitter stil, †) om lysande dygd l. representant för ”dygden”. PJAngermannus ATrolle 2 (1620). Nordenflycht QT 1746—47, s. 96. Tessin Bref 1: 149 (1752). —
-FROM. (†) dygdig o. from. jfr: Eders HögEhrew(ördighet) medh dess högt-dygdefromma Huusähra (dvs. husfru). VDAkt. 1689, nr 160. —
2) (numera i sht skämts.) till 3, 4: dygdig. Then ädle högborne och dygdefulla Herre Konung Fredrijk. Svart G1 96 (1561). Jensen Puschkin 95 (1889). —
-FÄRG. (†) L. Paulinus Gothus Ratio 123 (”122”) (1633). Rodna (dvs. rodnad), är en dygdefärga. Grubb 50 (1665). Warnmark Epigr. E 2 b (1688). —
-HJÄLTE. (numera i sht i historisk framställning) person som utmärker sig gm utomordentliga dygder, upphöjdt dygdeideal. BL 13: 75 (1846). (Napoleon) var (för den unge Tegnér) dygdehjälten, som levde för mänsklighetens väl och nytta. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 54. —
-IDEAL. sedligt ideal; äfv. om person. Stoicismens dygdeideal. GAdlersparre (1825) i Tegnérs ppr 214. —
-LAG. (dygda- Spegel) (†) sedelag. Spegel ÅPar. 8 (1711). Grubbe FilosOrdl. (c. (1845). — -LEFNAD. [fsv. dyghda lifnadher] (†) = -LIF. Isogæus Segersk. 745 (c. 1700). Nordberg C12 1: 18 (1740). — -LEFVERNE. (dygda- VDAkt. 1651, nr 98, Swedberg SabbRo Förmäle § 3 (1710)) [fsv. dyghda liverne] (†) = -LIF. Emporagrius MargJuel 66 (1651). VDAkt. 1725, nr 72. — -LIF. (numera föga br.) dygdigt l. sedligt lif. Nordenflycht QT 1745, s. 120. Verksamt dygdelif. Ps. 1819, 296: 4. HLarsson i Athena 237 (1917). — -LJUS, n. (dygda- Swedberg) (i vitter stil, †) klart lysande dygd; äfv. om person. Ett Ädelt dygdelius / Skall ned i mörker gåå. Lagerlöf Vitt. 50 (1677). Swedberg Dödst. c 3 b (1711). — -LOF. (i vitter stil, †) berömmelse för dygd(er). Brobergen 171 (1697, 1708). Nordenflycht QT 1748—50, s. 22. — -LÄRA. (dygd- 2NF 32: 911 (1921)) lära om dygden l. dygderna; sedelära, etik; i sht om äldre framställning häraf. Ethica eller Dygdheläran. L. Paulinus Gothus MonPac. 27 (1628). Platonska ethiken .. är icke pligtlära, utan dygdelära. Boström 2: 25 (1838). — -LÄRARE. (numera föga br.) person som meddelar undervisning i dygdeläran; moralfilosof. Rydelius Förn. Föret. § 3 (1718, 1737). HHildebrand i SvH 2: 252 (1905). — -LÖS. (dygd- SColumbus Vitt. 123 (1669), Afzelius) [fsv. dyghda lös] (numera föga br.) som är utan dygd. Stiernhielm Herc. 505 (1658, 1668). Skamlös är dygdelös. Grubb 721 (1665). Orkelös är dygdelös (dvs.) .. Lättia lärer laster. Dens. 651. Afzelius Sag. 7: 135 (1853). — -MANTEL. (numera knappast br.) jfr -SKRUD. Odygd smyger offta in vnder dygdemantel. Grubb 606 (1665). Ekelund Fielding 3 (1765). — -MEDEL. (†) medel för sedlig fullkomning. LBÄ 36—38: 36 (1800). Wallin Rel. 1: 7 (1810). — -MÖNSTER. 1) (†) föredöme i dygd. Ditt köhn du här bordt än i många åhr / Med lefnan din mångt dygdemönster gifvit. Lillienstedt Vitt. 281 (1691). Böttiger 4: 100 (1847, 1869). 2) person som kan tjäna som föredöme l. föresyn i dygd; numera i sht ironiskt l. i förb. med negation. Som ung var han icke just något dygdemönster. En lijker Copia af desse Dygde-Mönster (dvs. Lucretia och Penelope). ÖB 28 (1712). Dygdemönster äro outhärdliga varelser, och allra outhärdligast, när de äro unga. Rydberg Frib. 209 (1877). —
-NAMN. (dygda- Sahlstedt Hofart. 90 (1720)) (numera tillf.) namn af l. för dygd, dygdens namn, namnet dygd. Schroderus Hoflefv. 53 (1629). Last får offta Dygdenampn. Grubb 449 (1665). —
-PLIKT. (dygd- Biberg 2: 7 (c. 1820), Grubbe FilosOrdl. (c. 1845)) (numera bl. i fackspr. i fråga om äldre åskådningar) plikt som har sitt ursprung i dygden; i sht filos. plikt hvars uppfyllande ingen är berättigad att med tvång utkräfva, kärleksplikt; motsatt: rättsplikt. Spegel GV 161 (1685). (Kant's Tugendlehre) bestämmer begrepet om dygdeplikt. LittT 1797, s. 388. Nyblæus Forskn. III. 2: 328 (1893). —
-REGEL. (numera bl. ironiskt l. i historisk framställning) sederegel. En Gvddomeligh och Christeligh Dygde Regla. L. Paulinus Gothus Ratio 30 (1633; om katekesen). Kellgren 3: 209 (1793). Topelius Vint. I. 2: 71 (1867, 1881). —
(1 a) -RIK, sbst. [jfr it. aver più virtù della bettonica, hafva flera förtjänster än betonican] (†) namn på växten Betonica officinalis Lin. Linc. (1640; under betonica). —
-RIK, adj. (dygd- Hagberg Shaksp. 5: 195 (1848). dygda- LPetri) (numera nästan bl. i skildring af äldre förh.) rik på dygd(er), dygdig. Eders Elskelig dygderike vnge brud. HSH 3: 105 (1581). Dygderijk, är meer än rijk. Grubb 162 (1665). Blanck NRenäss. 213 (1911). särsk.
a) (†) om Kristus. Thenne godhe och dygdarijke Hwsbonden (dvs. Kristus). LPetri 1Post. S 2 a (1555). Muræus Arndt 1: 82 (1647).
b) (†) i titulatur till (tidigast) adelsdam, (senare) kvinna af (förnämligare) borgerligt stånd; jfr DYGD-ÄDEL o. DYGDESAM. AJGothus ThesEp. 2: 93 (1619). En adelssmans dotter kallas (i lysningssedeln): ”Adelss jungfru” en förnäm annorss mans dotter: ”dygderijk jungfru”; en handtwärkars dotter: ”dygdesamma piga”. ConsEcclAboP 360 (1659). SColumbus Vitt. 119 (1668). Haartman Salonius 42 (1730). —
-SINT, se A. —
-SIRAD, p. adj. (dygd- VDAkt.) (numera bl. arkaiserande) jfr DYGD-PRYDD. Dygdzirade Jungfruerne. VDAkt. 1723, nr 73. Sturzen-Becker 6: 14 (1868). —
-SKOLA. (numera i sht skämtsamt l. ironiskt) skola i hvilken det undervisas om dygd(erna); ställe där man erhåller sedliga impulser; äfv. om lefnadsförhållande o. d. Muræus Arndt 1: 51 (1647). Oration om Theatren är eller kan vara en Dygde-Schola, hållen i Paris 1733. Benzelstierna Cens. 25 (1738). Motgången är en god dygdeskola. Dalin (1850). —
-SKRUD. (i vitter stil, numera föga br.) jfr -MANTEL. Nordenflycht QT 1748—50, s. 20. Bremer Grann. 2: 85 (1837). —
-SPEGEL. (dygd- Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). dygda- PErici Musæus 1: 23 b (1582)) [jfr t. tugendspiegel] (†) om ngn l. ngt som gifver en spegelbild af dygd(en). LPetri Kr. 6 (1559). Blygsam Qwinna är en dygdespegel. Grubb 51 (1665). Hagberg Shaksp. 4: 168 (1848; ironiskt). —
-STIG(EN). (i vitter stil, föga br.) jfr -VÄG. Hoffmann Förnöjs. 209 (1752). Castrén Creutz 353 (1917). —
-STYCKE. (dygda- Sahlstedt) (†) till 4: dygdig gärning. IErici MLarsd:r 41 b (1620). Sahlstedt Hofart. 41 (1720). —
-TECKEN. (dygda- Vish., Phrygius MRosengren A 7 b (1608)) (†) tecken på dygd. Vish. 5: 14 (Bib. 1541). 2RARP I. 1: 114 (1719). —
-VÄG(EN). (numera knappast br.) jfr -STIG. Jag kommer som en förtrolig och upriktig rådgifvare, at visa Eder dygde-vägen och lära Eder vackra, ärbara och anständiga seder. Dalin Arg. 1: 16 (1732, 1754). Liljestråle Kempis 58 (1798). Hahnsson (1888). —
-ÖFNING. (dygda- Sahlstedt) (i fråga om äldre åskådningar) Sahlstedt Hofart. 54 (1720). Gör det goda till en vana genom egna dygdeöfningar. Broocman TyUnd. 2: 43 (1808).
Afledn.: DYGDELIG, adj.; adv. dygdeliga. (dygderligh Girs Edelh. A 6 a (1627). dygdligh Girs Edelh. B 4 a (1627)) [fsv. dygdeliker, jfr holl. deugdelijk] (†)
2) till 3 o. 4: dygdig (se d. o. 1). Erligha och dygdeligha lefua vthi itt nytt wäsende. Förspr1Petr. (NT 1526). Hedningarnas ährlige Dygder och dygdelige Öfningar. Schroderus Os. III. 1: 296 (1635). Nicander KonStyr. 7 (1760). särsk. i titulatur till kvinna; jfr DYGDESAM 2 slutet. Her Erchiebiskop, Docter Peder, Sampt dygdelige Docterinna och käre Modher, Hustru Margareta. Wallius KPedersson A 3 b (1622). Emporagrius Oxenstierna 96 (1655).
3) till 6: välvillig, ”snäll”. War hon (dvs. Arend Perssons hustru) tå så dygdelig, att hon gaff Götstaff forwarning. Svart G1 13 (1561). —
DYGDESAM, DYGDIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content