SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUSÖR dɯsö4r l. du-, l. 4r, r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en, äfv. -n; pl. (i bet. 1 a, b o. 2) -er. (förr med fr. stafning)
Etymologi
[af fr. douceur, af doux (se DUS, adj.)]
1) (numera knappast br.) blidhet, mildhet, älskvärdhet, behag, charme; i sht i fråga om en persons (kvinnas) sätt att vara o. uppträda. La Dauphine .. har, jämte kvicka ögon, så mycken douceur, att man har svårt att säga antingen hon är mera vacker än behaglig. UvTroil (1771) i MoB 1: 210. Stylens douceur. Leopold (1806) i 2Saml. 9: 58. Knorring Förh. 2: 134 (1843). — särsk. konkretare.
a) (†) vänlighet; smekning, karess. Slå i / Båd' caffe och likörer: / Gif famntag och dusörer. Bellman 4: 71 (1773). SP 1779, s. 873.
b) (†) komplimang, artighet. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). Douceur åt en wacker Flicka. Runius Dud. 3: 22 (c. 1700; rubrik). Kanske, då Lejonet röt till; att det sa' blott / douceurer åt sin lejoninna. Wetterstedt ConvOrdb. 119 (1822).
2) [utveckladt ur 1 a; jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] gåfva (hvars tillkomst är beroende af gifvarens välvilja), (tillfälligt o. frivilligt) vederlag (för en tjänst), gratifikation, godtgörelse; numera i sht om gåfva som lämnas åt underordnad tjänsteman (t. ex. vid jul l. nyår) l. åt biträde l. tillfällig hjälpare: erkänsla, diskretion; jfr DRICKSPENGAR. Gifva (1808 osv.), förr göra (17311794) ngn en dusör. 2RARP I. 2: 216 (1720). Därs. 6: 502 (1731). Om någon upphittat .. ett par Glasögon .. och aflemnar dem (på uppgifven plats) .. så gifves med tacksamhet douceur för besväret. DA 1808, nr 99, s. 7. Inga dusörer till postpersonalen. LD 1905, nr 247, s. 3 (rubrik). — eufemistiskt, om mutor. Wetterstedt ConvOrdb. 122 (1822). Carlstén Skeppseg. 56 (1853).
Ssg (till II): DUSÖR-SYSTEM.
Spoiler title