DUUMVIR dɯ1umvi4r, äfv. 040 (dùummvirr Dalin), m.; best. -en1040, äfv. -n040 l. 104; pl. -er1040. Förr med lat. böjning.
Etymologi
[af lat. duumvir, af duum, gen. af duo, två (se d. o.), o. vir, man (se VIRIL)]
i det gamla Rom benämning på hvar särskild af två ämbetsmän som tillsammans utöfvade ett ämbete; jfr TVEMÄN, TVÅMÄN. Andersson (1845). — (†) bildl.: (i en grupp af två) kollega, kamrat. Men hvad, om himlen skickar än / En hjelte till dig, Kellgren, än, / En låga vettets duumvir? Thorild (Hans.) 1: 200 (1784).
