SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EHURU ehɯ32, äv. -ru, i poesi äv. EHUR ehɯ4r, adv. o. konj.
Ordformer
(ehuru (ä-) L. Petri Oec. 7 (1559) osv. ehoru Visb. 1: 123 (c. 1620). ehure G. I:s reg. 17: 455 (1545), Visb. 1: 141 (c. 1620). e (ä) huru (hure, huro) G. I:s reg. 1: 83 (1523), Därs. 22: 185 (1551). ehur Rydelius Vitt. 4 (1706: ehur'), Tegnér 1: 84 (1825), Wecksell S. dikt. 171 (c. 1860))
Etymologi
[fsv. ä huru, motsv. ä. d. ihvor; se E-, pref.1, o. HURU]
I. (†) adv.
1) till E-, pref.1 4 a; betecknande sätt, inledande en allmän relativsats, stundom följt, vanl. ej omedelbart, av ett eg. pleonastiskt ock l. helst l. dock (jfr anm. till E-, pref.1 8): på vad sätt än, huru än. G. I:s reg. 1: 83 (1523). Alle Embetzmän, ehuru the hälst nampn haffue kunne. Tegel G. I 2: 269 (1622). Ehuru hon medh tallen hanterat haffuer haffuer hon fullet omkull och samma tall vppå hennes liff. Ångerm. dombref 1629, fol. 2. (Djävlarna) måga ju förskapa sig ehuru the vilja, så blifva the äntå liugare och mandråpare. Münchenberg Scriver Fåret 45 (1725). (Vi) hoppas .. att, ehuru omdömet må utfalla öfver sättet (för vår undersökning), .. läsaren åtminstone icke skall ogilla afsigten. Bergfalk Sv. jord. beskattn. 2 (1832). — särsk. [jfr t. wie dem auch sei, fr. quoi qu'il en soit] i uttr. ehuru därmed l. härmed (ock l. helst) är, ehuru därom l. härom (ock l. helst) är, ehuru det (ock l. helst) är o. d., huru därmed än må vara, huru saken än förhåller sig. Dog e huru ther vm kan skee, kenne (dvs. erkänna) vij ecke edher för våre domare .. i then saken. G. I:s reg. 5: 222 (1528). Lijkväll ehuru ther om ähr, måste vij achta oss för krigh. RP 7: 427 (1639). Ehuru ock dermed vara månde. Höpken 2: 431 (1757). Ehuru nu härmed är, så (osv.). Bergklint Vitt. 239 (1772). utan utförd bisats. Doch, ehuru derom, så holles vår Konung nu för denn besta vennen contra morem Danorum. G. Oxenstierna (1628) i Oxenst. brefv. 3: 144.
2) betecknande grad.
a) till E-, pref.1 5 b β; inledande en allmän relativsats (se dock β) o. samtidigt bestämmande ett vanl. omedelbart följande adj. l. adv.; stundom följt, vanl. ej omedelbart, av ett eg. pleonastiskt än, ock, även, dock l. också (se anm. till E-, pref.1 8): huru mycket än, huru än, i huru hög grad än. (Paulus) försäkrar oss ath wij än thå ärom gudz barn, ee hurw hart synden rasar .. j oss. Förspr. t. Rom. 5 b (NT 1526). Han .. bleff .. aflijfwat ..; Oachtat ehuru högeligen han badh om Lijfwet. Girs E. XIV 29 (c. 1630). Ett Kruth (dvs. en ört) .. hwilket aff Elden icke förbrännas .. ehuru länge dhet och dherinne ligger. Rel. cur. 166 (1682). Hvart och ett väsende .. har sin egen och i det hela särskilda verld, ehuru mycket än denna må vara identisk med de öfriga väsendenas. Nyblæus Forskn. IV. 1: 52 (1895). — särsk.
α) med adjektivet omedelbart åtföljt av som. Ehuru öm som Konung Carl var i alla Religions mål, ville Han dock ingalunda .. det ringesta förklara sig der uti. Nordberg C. XII 1: 476 (1740). Fryxell Ber. 3: 135 (1828).
β) med bisatsen ofullständig (jfr E-, pref.1 5 c): huru (mycket) som helst, aldrig så (mycket). Ofvannämde sats (av ett visst medel mot ohyra) är tilräckelig til en säng, om deri ock vore ehuru mycket ohyra. Kalm Resa 2: 494 (1756). Man fick icke tala sakta i hans närvaro, eller hafva någon annan ehuru oskyldig åtbörd. Celsius E. XIV 215 (1774). Kellgren 3: 210 (1793).
b) till E-, pref.1 5 b γ; inledande en allmän relativsats utan att samtidigt bestämma ett enstaka ord, stundom följt, vanl. ej omedelbart, av ock l. än (jfr anm. till E-, pref.1 8): huru mycket än, i huru hög grad än. Förspr. t. Rom. 1 a (NT 1526). Gudz lamb, / .. alltijd befunnen tollig, / ee huru tu war föractat. Ps. 1536, s. 77; jfr Ps. 1819, 94. Ehuru han och dricka pläghar / Heem pläghar han jw weeta wäghen. Rondeletius 15 (1614). Men säg för ingen den svagas strider! / jag vill ej ömkas, ehur jag lider. Tegnér 1: 84 (1825). De Romerske kristnes mening (var), att åt den invigde meddelas en embetets nådegåfva, .. som aldrig blifver honom beröfvad, ehuru än hans sinne framdeles må förändras. Flensburg Kyrkl. tal 155 (c. 1875).
Anm. till b. I fortfarande lästa o. kända textställen från äldre tid, ss. Ps. o. Tegnér, torde den nutida språkkänslan vanl. inlägga bet. ’fastän'; jfr II 1.
3) till E-, pref.1 6; inledande en indirekt frågesats: huru, på vad sätt. Ee hure ther om ær wethe wij icke. G. I:s reg. 3: 292 (1526). Då de varda seende ehuru vahlrösterna vilja falla. Växiö domk. akt. 1736, s. 151.
II. konj.; jfr EHURUVÄL.
1) (i skriftspr.) till E-, pref.1 5 d; inledande en koncessiv bisats (se dock d) som uttrycker ngt värkligt: fast(än), änskönt, oaktat, trots det (att). Sv. synodalakter 2: 191 (1653). Ehuru officerarne blifvit likasom i 18 åhrs krig upammade, förde de sig dock efter Konungens död .. slätt up. Höpken 1: 15 (c. 1755). Sången ifrån Hellas är mig kär, / ehur jag känner, att den var en hedning. Tegnér 2: 250 (1840). Icke en dag blef vår vänskap någonsin afbruten eller förminskad, ehuru våra åsikter i många fall voro de mest motsatta. De Geer Minnen 2: 174 (1892). — särsk.
a) (†) i förb. ehuru att, fastän, låt vara att. Rudbeck Atl. 3: 443 (1698). Nohrborg Sal.-ordn. 933 (c. 1765). Kölden har .. varit lika stark i Wexiö som i Stockholm, ehuru att Wexiö ligger nära 2 1/2 grader sydligare. Forsell Stat. 17 (1831).
b) (†) i förb. ehuru som, se EHURUSOM.
c) (†) i förb. ehuru ock, fastän. Sv. synodalakter 2: 40 (1586). Sedan .. (armeniernas kvinnfolk) blifvit vane vid att gå med skylda ansikten, vilja de alldrig låta betaga sig den seden, ehuru ock Turkiska Kadierne åfta gånger bry dem därför. Eneman Resa 1: 45 (1711); jfr I 2 a.
d) med bisatsen ofullständig. Nordberg C. XII 2: 441 (1740). At uppehålla mig vid de åtskilliga, ehuru mäst bekanta, Uplagor utaf den Heliga Skrift, fordrar mera utrymme, än et Bref äga bör. Tessin Bref 2: 19 (1754). Dina tillkommande öden, ehuru under Guds regering, skola i visst afseende .. bero af din egen åtgärd. Lehnberg Pred. 1: 58 (c. 1800). Man har i våra dagar velat förneka, att de grekisk-romerska myterna, ehuru ur sedlig synpunkt ofta värre än betänkliga, skulle verkat skadligt på de troende hedningarna. Rydberg Varia 220 (1894).
e) inledande en efter huvudsatsen följande bisats som endast uttrycker en inskränkning i det i huvudsatsen sagda l. som ej fullt logiskt ansluter sig till den föreg. huvudsatsen. Götherne .. voro stridbarare (än svearna), ehuru jag gerna medgifver, att (osv.). Ihre Föret. XXV (1779). Den andre, som var skoflickare, var påfallande ful, ehuru han också hade sin brors stora, naiva ögon. Heidenstam Vallf. 1 (1888). Han kan, tror jag, allting, således äfven latin, ehuru jag aldrig sport honom därom. Rydberg Vap. 337 (1891).
2) (†) till E-, pref.1 5 d; inledande en koncessiv bisats som uttrycker ngt tänkt l. möjligt: om ock, om än, även om. Visb. 1: 123 (c. 1620). Intet aff .. (nattvardssakramentets) warelse förklenas, ehuru man thet owärdeligen brukar. Rudbeckius Luther Cat. 237 (1667).
3) (†) till E-, pref.1 5 e; inledande en disjunktiv villkorssats: vare sig, lika gott om, evad, antingen. Pfeif De habitu 183 (1713). Man måste stundom up til ära, / Ehur' man vil det eller ej. Dalin Vitt. 4: 424 (c. 1747).
Spoiler title