SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-BASKA040 (jfr anm. sp. 2313). (p. pf. ss. adv., emfatiskt, -ade Almqvist TreFr. 2: 6 (1842), Essén Doll. 35 (1917)) [eufemistisk ombildning av FÖRBANNA i anslutning till BASKA; jfr ä. d. forbasket, p. adj., sönderslagen] (vard.) eufemistiskt för FÖRBANNA. särsk.
1) = FÖRBANNA 4. särsk.
a) = FÖRBANNA 4 a α. Tholander Ordl. (c. 1870). Jag ska förbaske mig slå in skallen på dig. Cavallin Kipling Wi 103 (1897).
b) (mindre br.) = FÖRBANNA 4 a β. ”Nå, ni kan inte gissa, hvad jag tog in på föreläsningar under denna vinter och sista våren?” ”Nej — förbaska, jag tror, jag det kan”. Nyblom Twain 1: 170 (1873).
2) i p. pf. ss. adj.; jfr FÖRBANNA 5. särsk.
a) = FÖRBANNA 5 d. Modée Dår. 39 (1741). Ett sånt här förbaskadt väsen. Hedenstierna FruW 192 (1890).
b) = FÖRBANNA 5 e. Ja blef förbaskad. Engström Äfv. 63 (1908). NDA 1913, nr 64, s. 4.
c) = FÖRBANNA 5 g. Ulla Winblad känner jag förbaskadt väl. CFDahlgren 2: 288 (1821). Essén Doll. 35 (1917). jfr BLIXT-FÖRBASKAD.
Avledn.: förbaskingen, interj. [jfr FÖRBANNINGEN (se FÖRBANNA avledn.)] (vard., föga br.) eufemistiskt för förbaske mig. Backman Dickens Pickw. 1: 74 (1871). Strix 1901, nr 26, s. 5.
(II A) -BAST, p. adj. [jfr ä. d. forbas(e)t (d. forbavset); av mnt. vorbaset, p. pf. av mnt. vorbasen, förvirra, förskräcka] (†) förvirrad, förskräckt. Han måte vara så förbast, att han intett vett, hvadh han sigh företaga skall. OxBr. 9: 643 (1645).
-BECKA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [jfr ä. d. forbege, t. verpichen]
1) (numera knappast br.) till II 2 b α bestryka (ngt) med beck. Linc. (1640; under oppico). ÖoL (1852).
2) (i fackspr.) till II 2 a, refl. o. intr., om smörjämne: bliva beckig. TT 1872, s. 122. Tjäran förbeckar sig. JernkA 1908, s. 477.
(II A) -BECKAD, p. adj. [efter ä. t. verpicht, eg. ’fastlimmad med beck'; jfr FÖR-BECKA o. FÖR-PICKAD] (†) i uttr. förbeckad på ngt, intresserad för ngt, ”pickhågad” på ngt, begiven på ngt. Columbus BiblW O 3 a (1674).
-BEDJA. [fsv. forbidhia, gm bön avvända, bedja om ursäkt; jfr d. forbede, mnt. vorbidden; jfr äv. t. verbitten o. vorbitten. Jfr FÖRE-BEDJA] (†)
I. till FÖR- I 5: bedja för (ngn); äv.: rädda (ngn) gm förböner. Ath ko: Ma:t tiil Swe(rge) kwnde forbidie Bispen aff Sieland, .. ath same Bisp motte kome aff szin bestrichningh (dvs. fångenskap). GR 11: 207 (1536). Möller (1745; med hänv. till förebedja).
II. till FÖR- II 1 a (β).
1) bedja (ngn) om ursäkt, om förlåtelse, om tillgift. OPetri 1Post. 139 a (1528).
2) ivrigt bedja (ngn om ngt). Thå wordho the förfäradhe .. och förbådho them .. bedhiandes ath the vthgåå schulle aff stadhen. Apg. 16: 39 (NT 1526; Bib. 1917: talade goda ord till dem .. och bådo dem lämna staden). Schenberg (1739).
3) önska ondt över (ngn l. sig), förbanna (ngn l. sig). LPetri 2Post. 219 b (1555). Marcus Vgla hafuer förbedet och förbannat sigh till lif och siäll, at (osv.). VRP 1634, s. 523; jfr FÖRBANNA 4 b. VDP 13/12 1699, s. 712.
(I 5) -BEDJARE3~200. [jfr d. forbeder. Jfr FÖRE-BEDJARE] (föga br.) person som beder för en annan, som uttalar l. uppsänder förböner för en annan; i allm. i fråga om böner till Gud. VDAkt. 1696, nr 19. En läkare .. blev kallad till en gumma, som låg dödligt sjuk, omgiven av bullrande och vettlösa förbedjare. Böök ResSv. 161 (1924).
(I 2) -BEGREPP3~02.
1) (†) uppfattning som ngn i förväg har om en sak; jfr BEGREPP 5 a γ α'. Jag (kan) ej .. säga, att jag hade gjort mig just några förbegrepp alls (om Jerusalem). Wallin Bref 76 (1847).
2) (numera knappast br.) grundläggande kunskap, (första) grund; jfr BEGREPP 7. Redan i kyrkans äldre tider (funnos) många Dogmatiken förberedande ämnen, hvilka vi vilja kalla theologiska förbegrepp. Björling Dogm. 1: 5 (1847). SvD 1898, nr 202, s. 2.
(I 2) -BEHANDLA3~020, -ing. (i fackspr.) låta (ngt) undergå förberedande behandling. UpsLäkF 1868—69, s. 116. Viktigt är (vid intagande av maskmedel), att man icke med förbehandlingen mattar patienten. 2NF 20: 920 (1914).
Spoiler title