SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRARGA förar4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (föra´rga Weste; föràrrja Dalin), v. -ade ((†) p. pf. -arght GR 6: 380 (1529)); o. FÖRARGAS förar4jas l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE (föga br., HSH 7: 230 (c. 1750)), -ELSE (se d. o.), -NING (†, GR 3: 188 (1526)); -ARE (föga br., VDAkt. 1661, nr 317, Nordensvan KonstH 204 (1900)).
Ordformer
(-aria 1645)
Etymologi
[fsv. forargha (i bet. 1, 2), liksom d. forarge av mnt. vorargen, till bet.-utvecklingen äv. påvärkat av t. verargen; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt ARG, adj., o. ARGA]
1) (†) göra (ngt) sämre (l. mindre), försämra, förvärra; äv. refl. l. ss. dep.: bliva sämre l. värre. Forhopendis ath al deel schal siig her epther forbetthra och icke forarga. GR 1: 272 (1524). Men jw lenger thet leedh jw meera forarghades munkaleffuerne. OPetri Clost. A 3 b (1528). Szaa ath .. godzenn forbättrade, och icke forargadhe, eller öde lagde, bliffue schole. GR 11: 385 (1537). Gustaf II Adolf 302 (1627). RelCur. 272 (1682).
2) (†) tillfoga skada; förgripa sig (på); angripa, göra anfall (på).
a) tr. Ider erchiebiscop ær med then samma hopen som rikit förargar. GR 1: 37 (1522). Fforbiudandis .. (fogdarna) strengeliga .. for:de clerkerij .. j noghon motte forarga eller fortwnga. Därs. 4: 310 (1527). CreatMundi 8 (c. 1570).
b) intr. l. refl. med prep. (up)på. Haffuer oc warit en erligh sidwennie j blandt Cristhelighe herrer .. ath giöre huar annen en erligh foruaring för en the j noghen motthe forargha paa then annen. GR 3: 14 (1526). OPetri Kr. 292 (c. 1540). Vart ock strax påbudit at ingen skulle sig förarga på någhon Borgare. LPetri Kr. 115 (1559). Lagförsl. 279 (c. 1606). — särsk. i förb. förarga (sig) in (up)på, göra anfall på. GR 3: 13 (1526). Därs. 15: 409 (1543).
3) (i religiöst spr., numera i sht arkaiserande) giva anledning till att ngn gör det onda l. vacklar i sin religiösa tro, förföra, komma (ngn) på fall; giva anledning till anstöt (se d. o. 6); förr äv. ss. deponens: komma på fall; taga anstöt. Hoo ther förarghar en vthaff the små som tro på mich. Mark. 9: 42 (NT 1526; Bib. 1917: den som förför). Hoo förargas och iach brinner icke? 2Kor. 11: 29 (NT 1526; Bib. 1917: Vem kommer på fall, utan att jag bliver upptänd?). Thå seyes een menniskia förarghas, när henne giffues tilfelle til at göra noghot thet som är emoot gudh. OPetri 2Post. 186 b (1530). Den, som förargar, kränker kärlekens plikt. Ahnfelt Et. 1: 115 (1890).
4) (†) giva anledning till att ngn känner sig sårad i sina känslor l. sin övertygelse, stöta (ngn); äv. refl. l. ss. deponens: taga anstöt (se d. o. 7). Hwar och een godh Christen menniskia (skall) här vthi wara förmanat och warnat, at hon icke stöter eller förarghar sigh på thet eenfalleligha taal och Historier, som hon här offta warder förnimmande. FörsprBib. a 2 a (1541). (Trollkonstboken) brände han sedhan up; efter många förargades af henne. Bureus Suml. 86 (c. 1600). (Prästerna skola) altijd taga sig til wahra för alt thet, som .. andra förarga, och goda seder förkränckia kan. Kyrkol. 19: 29 (1686). Nicander Minn. 6 (1769).
5) göra (ngn) förtretad l. harmsen l. arg, väcka förtret l. harm hos (ngn), förtreta, förtörna; reta; äv. opers. Det förargar mig värkligen, att han inte kan passa tiden. Det kan förarga en (ända) in i själen. Han förargar ingen, dvs. är mycket oförarglig. RARP 3: 200 (1642). Ingen ting så förargar migh, / Som när iagh hörer slijkt om tigh. Arvidi 126 (1651). Jag tilstår, at detta hastiga omdömet något förargade mig. Tessin Bref 1: 125 (1752). Som det alltid förargat honom att den ene Stackaren topprider den andre. Thorild 2: 115 (1784). — särsk.
a) ss. refl. l. deponens: bliva förtretad l. förtörnad l. arg; reta sig. Förarga sig l. förargas över ngt, äv. (numera nästan bl. i Finl.) åt ngt, i sht vard. äv. på ngt. Och skall ingen förarghas eller förundra om oorden j scrifftenne finnas stundom icke så liwsligha satt, ath man all ting clarligha förstår. FörsprNT 4 a (1526); jfr 4. RA 3: 88 (1593). Han förargar sig öfver de oförsöktas näsvishet och falska mandom. Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754). Jag kan ännu förargas, då jag tänker på vår regerings impertinens att ge Sergel hofintendents karakter. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 35 (1804). Jag förargar mig icke åt H — ds omdöme, att jag skrifver prosa utan concinnitet och med blöt hållning. SÖdmann (1819) i 2Saml. 4: 168. Man (måste) eljest jemt .. reta sig och förarga sig på dessa vår Herres såkallade mästerverk. Bremer Hem. 1: 259 (1839). (†) Orest, mot verldens gång, du löjligt dig förargar. Leopold 2: 185 (1801, 1815).
b) (numera bl. i Finl.) i uttr. förarga gallfeber(n) på ngn, reta ngn så att denne kan få gallfeber, förarga sig till gallfeber på ngn, reta sig på ngn så att man kan få gallfeber; förr äv. i andra likartade uttr., t. ex. förarga gulsoten på sig, förarga slag på ngn l. på sig, förarga döden på ngn. Björn Okände 95 (1791). Wallmark Resa 137 (1832). Blanche Band. 275 (1848). Jolin Barnhusb. 32 (1849). Forssman Aftonl. 12: 144 (1904).
6) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: (häftigt) ond l. uppretad, arg. Förargad och mumlande skyndade han sin väg. Ossian 1: 108 (1794). Jag blef verkligen förargad / öfver denna skrattsurpris. Fröding Guit. 18 (1891). — jfr SMÅ-FÖRARGAD.
Spoiler title
Spoiler content