FÖREVIGA före4viga l. fœr-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
Etymologi
[efter t. verewigen; till FÖR- II 3 o. EVIG]
eg.: göra evig l. odödlig. Hof Skrifs. 252 (1753; anmärkt ss. en i tal obruklig germanism).
1) (i högre stil, föga br.) i p. pf.: bortgången i evigheten, hädangången; ofta i substantivisk anv. Wulf Köppen 2: 1016 (1800). Vår förevigade vän. VFPalmblad (1810) i BrefNSkolH 160. Om, såsom jag tror, de förevigade äga någon förnimmelse af oss efterlefvande. Söderblom Herdabr. 81 (1914).
2) (i högre stil o. skämts.) (gm avbildning l. på annat sätt) till eftervärlden bevara minnet l. hågkomsten l. namnet av (ngn l. ngt), inviga åt odödligheten, odödliggöra; stundom närmande sig bet.: förhärliga. Han vill .. i hårda kopparplåtar (dvs. gm kopparstick) föreviga sin vördnad för Herr Archiatern. JJBjörnståhl (1775) hos Linné Bref I. 3: 262. Då skall du, vackra Rosalie, / Förevigas utaf min lyra. Kellgren 2: 217 (1782). Skytteföreningarnas .. styresmän .. i de holländska städerna plägade .. låta samfälldt föreviga sig på omfångsrika dukar. 2NF 21: 1437 (1915).
