SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EVIG e3vig2, ngn gg ä3vig2 (ä`vigg Dalin; rimmande med jäfvigt Tegnér (WB) 1: 199 (1806)), adj. -are. adv. = (†, Tegel G1 2: 188 (1622), Stiernhielm Lycks. Cart. (1650)), -T; jfr EVIGLIG.
Ordformer
(ewogh (euogh) GR 2: 19 (1525), L. Petri Oec. 37 (1559). ewug(h) FörsprRom. 5 b (NT 1526), Mess. 1537, s. E 1 a. ifvig Palmfelt Qvinn. 10 (1738: hvar ifvig en), ävig (äuig, äfvig osv.) GlTer. 6 (c. 1550), Rydelius Förn. 10 (1718, 1737))
Etymologi
[fsv. ävigher (eviger, ävogher m. fl. former), av mnt. ewich; jfr d. evig, t. ewig. Ordet är en avledn. av ett sbst., motsv. got. aiws, tidsålder, tid, lat. ævum (se ETERNELL), gr. αἰών (se EON); jfr E, adv. I bet. 5 har ordet rönt inflytande från EVELIG]
1) som alltid förbliver l. består, som aldrig upphör l. tager slut; särsk. om sådant som avser tillvaron efter döden o. den yttersta domen l. som sträcker sig över det timligas l. förgängligas gräns o. som ej är underkastat uppkomst l. förgängelse: som ej har början l. slut, som icke beror av tiden, som står över l. utom all tid; motsatt FÖRGÄNGLIG, TIMLIG. Den eviga staden, Rom [lat. urbs æterna (Tibullus)]. (Han)-haffwer .. bebundit rikedh till effuigan trældom. GR 1: 29 (1521). Ewogh salighet. Därs. 2: 19 (1525). Gudz ewugha försyn. FörsprRom. 5 b (NT 1526). Må evigt aldrig släckas / Lågan, som har gjort vår vänskap varm! Lenngren 233 (1795). Men han har ju sagt ett evigt farväl åt scenen? Hedenstierna FruW 192 (1890). Vår Herre tog honom in i sin eviga glädje, då han nått sitt fyrationde ålders år. Molin Ådal. 34 (c. 1895). — jfr UR-EVIG. — särsk.
a) i uttr. Den evige, Gud; äv., i fråga om den klassiska gudavärlden, en evig l. de eviga, (en av) gudarna. Den Evige som är, som varit och skall vara. Gyllenborg Skald. 28 (1798). Underligt, hur de dödlige städs de evige klandra! Johansson HomOd. 1: 32 (1844).
b) i uttr. för evigt, för evig tid l. eviga tider, i evig tid, till evig tid l. eviga tider, i evighet, för evigheten; äv.: för all framtid. Eder alle her med alzmechtug gudh befalendis .. tiil ewig tiid. GR 1: 36 (1522). Somliga Gods och Räntor voro Kronan för evig tid afhände. Botin Hem. 2: 122 (1756). Gud vore ej Gud; om han icke för evigt fördömde dem som här blifvit dömde. Cronholm Lig. 8 (1839). Ahrenberg Stockj. 61 (1892).
c) (†) i uttr. till evig år och tid, för all framtid. Ett Förbundzbreeff .., som .. skulle til ewigh åhr och tijdh fulsträckt och hollet bliffua. Tegel G1 2: 128 (1622).
d) (i högre stil) som aldrig kommer att glömmas, oförgätlig. (En skald skall) Hvart enda dråpligt verk på jorden evigt göra. Nordenflycht Skaldek. 4 (1744). Eviga bragder. Fryxell Ber. 6: 497 (”479”) (1833).
e) om fred, förbund o. d.: som är avsedd att äga bestånd för all framtid. Wij .. giorde een effwiigh friidt .. emellom thenne iij (dvs. tre) riichen. GR 2: 98 (1525). Menniskor sluta sina eviga fredsfördrag, dem de bryta vid första lägliga tillfälle. Thomander Pred. 1: 397 (1849).
f) (†) som räcker för livstiden, livstids-. Han bleeff .. satt i en ewogh fengelse. O. Petri Kr. 98 (c. 1540). (Den i ett slagsmål skadade begärde godtgörelse) effter han euigh lyte ther aff haffuer. BtFinlH 2: 220 (1588). Evigt fängelse på Jönköpings slott. Geijer II. 5: 49 (1838).
g) i fråga om naturföreteelser: som förbliver året om o. från år till år. Den så kallada eviga snön. Bergman Jordkl. 320 (1766). Af hela Sverige befinnas endast 16 qv. mil inom den eviga snöns region. Thomée IllSv. 1 (1866). På några höjder i sydöst stå unga, evigt gröna barrskogar. PT 1905, nr 165 A, s. 3.
h) (i sht vard.) om tid: som förefaller att aldrig taga slut. Det är nu bra tomt och ledsamt efter festen. Hvad dina söta rader skola förljufva dessa eviga stunder! N. F. Biberg (1793) hos Dahlgren Släktprof. 1: 31. En, två, tre eviga sekunder .. smögo dödande långsamt fram. Carlén Prof. 178 (1840). Här tager den minsta struntsak en evig tid. Wulff Leopardi 273 (1913).
i) (vard.) om väglängd l. myckenhet: som förefaller oändlig. En äwig hoop med Salt. Lucidor (SVS) 213 (1672). I denna rustning tågade man två eviga milar. Wallenberg Gal. 145 (1771; uppl. 1921). Dessa evigt långa gator. Geijer (1809) i MoB 7: 98. Många eviga gånger. R. Bergström i Landsm. 6: XII (1885).
2) som alltid l. ständigt förbliver (ngt), som icke upphör att vara (ngt). Torn och fäste skola bliffua til ewigha kulor. Jes. 32: 14 (Bib. 1541). Min gamla ungdomsvän, den eviga ungkarlen. Heidenstam Dag. 239 (1902, 1909). — särsk. ss. förstärkningsord, nästan bl. i uttr. för vrede, förargelse o. d.
a) (†) i förb. med sbst. som betecknar person: ”ärke-”. Iag .. (vill) wetha, huem then ewige förräderen war, som mig hade falskeligen beclaget. BtFinlH 3: 415 (1558). Ey tin ewighe förtwifflade skelm. Rondeletius 64 (1614).
b) (i sht vard.) i uttr. (det är l. det var) en evig lögn l. skada l. skam l. (o)lycka o. d., ofta närmande sig bet.: ”förbaskad”, ”förbannad”, ”välsignad” o. d. (Det) motte .. osz wara en äfwig skam om Thorsten nu kommer undan. Reenhielm ThVik. 134 (1680). Vågar du säga mig att du är bättre opp än jag? Nej .., det var en evig lögn. Wieselgren Hvirfl. 1: 118 (1891). Det var en Guds evig lycka, att hon inte var karl den gången, för då hade det blifvit däng. Hülphers Ångermanl. 46 (1900).
3) (i sht vard.) oupphörlig, oavbruten, ständig, beständig, oavlåtlig, ihållande; särsk. om sådant som ända till leda upprepas l. återkommer l. ständigt förnimmes: evinnerlig. Det eviga gnatet. Kempe FabritiiL 140 (1762). Evigt växlande objecter. Kellgren 3: 196 (1792). Ack om blott jag kunde få en enda björk att vexa mellan dessa eviga palmer. Wetterbergh Penning. 108 (1847). De flesta folk, som gått under, hafva dött bråddöd under den eviga kampen med grannfolk. Fahlbeck Ad. 1: 126 (1898). De ungas eviga disputerande och diskuterande. Lagerlöf Topelius 67 (1920).
4) (mindre br.) tekn. i uttr. evig skruv, skruv utan ända, evighetsskruv. Swedenborg Reg. 17 (1718).
5) [jfr EVELIG 2] (vard.) ss. förstärkningsord efter det obest. pron. var, numera nästan bl. i best. anv.; ibl. sammanskrivet med pronominet. Huar ewige dagh. Asteropherus 40 (1609). Hvar ifvig gång, som jag de bästa mått har tagit, / Har detta dumma fä't mig hvarje gång bedragit. Palmfelt Qvinn. 62 (1738). Det lyser ett bloss både höst och vår, / Hvareviga qväll, hvarteviga år. Hedborn 1: 154 (1835). Hvar eviga stund. VFl. 1916, s. 144. — särsk.
a) omedelbart följt av en; numera bl. då sbst. icke följer. Hwar ewig en dag. Columbus Ordesk. 15 (1678). Din skurk, bundna blefvo de hvar eviga en. Hagberg Shaksp. 3: 166 (1848). Fallström VDikt. 1: 319 (1888, 1899).
b) (föga br.) i superl. Hvar evigaste morgon. Zeipel Set. 1: 219 (1847).
6) (vard.) framför uttr. som angiva en bestämd tidpunkt, för att antyda att ngt sker l. skall ske just vid denna tidpunkt; numera bl. i uttr. inledda av prep. på: genast, strax. På eviga minuten. Wetterstedt ConvOrdb. 34 (1822). På eviga momangen. Jolin Löjen 99 (1862). ”.. Ut härifrån, ut på eviga rappet!” röt Efraim. Högberg Frib. 73 (1910). jfr (†): Han får hålla bröllop på nästkommande torssdagh åtta dagar till, .. fast kyrckioordningen nogot syness sträfua här emot, doch likuäll medan det icke kommer på ewige dagen när helgen, synes dät kunna tolass i dätta fall. ConsEcclAboP 248 (1658).
Ssgr: A: EVIG-BLIVANDE, p. adj. (†) = EVIG 1. Ludvigsson Norman 21 (c. 1550). Rätt .. — hvilket gudomligt ord! det har ej mer än En evigblifvande mening: Frid, Bestånd, Lycksalighet. Thorild 2: 14 (1784).
(1) -FÖDD, p. adj. (†) av evighet född. Gudz ewig-födde Son. Spegel GV 47 (1685).
(1 g) -GRÖN. (evigt- Östergren (1919; jämte evig-)) (föga br.) Eviggröna bokskogar. Fyris 1894, nr 142, s. 2.
(1 g) -IS. (föga br.) ständigt kvarliggande is. I ett afseende liknar hafvet evigisen, öknar, träsk: det gifver oss till granne naturen allena. Kjellén SvGeogr. 155 (1900).
-VARANDE, p. adj. (evigt- Skytte Und. B 8 b (1604), Kullberg i SAH 8: 166 (1817)) (i högre stil) = EVIG 1. P. J. Gothus Savonarola SyndSp. H 3 b (1593). De evigvarande gudar. Johansson HomIl. 3: 296 (1846). särsk.
a) = EVIG 1 d. Ludvigsson Norman 35 (c. 1550). Durandus hafwer .. förskaffat sigh medh Kyrkieröfwande itt ewigwarande, doch stinkande, Namn och Rychte. Schroderus Os. 2: 572 (1635).
b) = EVIG 1 e. SvTr. V. 1: 39 (1585). En evigvarande fred. Hallenberg Hist. 4: 767 (1794).
c) = EVIG 1 g. Evig-varande snö. Tilas PVetA 1765, s. 76.
(1) -VIS, adj. (†) evig och vis. Then Ewig-wjse Gud. Spegel GV 56 (1685).
B: EVIGT-GRÖN, se A.
(1) -GÄLLANDE, p. adj. (†) (Christi) evigtgällande Försonings-offer. Rönigk Fresenius 43 (1753).
(1) -VARANDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content