FRAPPERA frape4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. (i bet. 2) -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. frappieren; av. fr. frapper, av ovisst urspr.; jfr FRAPPANT]
1) (genom sin ovanlighet, egendomlighet l. dyl.) göra ett starkt intryck, slå (med förvåning), falla (starkt) i ögonen, vara påfallande; överraska, förvåna; numera i sht om abstrakta förh. Frapperas av ngt. JJBjörnståhl (1769) hos Linné Bref I. 3: 234. Denna reflexion har frapperat mig med sin nyhet och sanning. Kellgren (1783) i 2Saml. 7: 97. Att se vintern klädd i rosor — det frapperar. Franzén Skald. 4: 266 (1832). Vid första närmandet frapperade han mig genom sitt dystra utseende. Lilljebjörn Minn. 58 (1874). — särsk. (mindre br.) i p. pr. ss. adv. Ett uttryck .. som jag tycker frapperande passar på Tavaststjerna. Söderhjelm Tavaststj. 101 (1900).
