SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÖL 4l, r. l. f. (BtFinlH 4: 248 (1564) osv.; m. Sahlstedt (1757), LoW (1911; jämte r.)) ((†) n. Sylvius Mornay 288 (1674: dyngiegölet), Landsm. XI. 7: 6 (c. 1700)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (Spegel GW 28 (1685) osv.) ((†) -er Kiöping Resa 114 (1667), Sylvius Curtius 604 (1682)); förr äv. GÖLA, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(g(i)ö(ö)l 1538 osv. g(i)öla Fernander Theatr. 242 (1695), VetAH 1751, s. 119 (: gölor, pl.))
Etymologi
[fsv. gö(ö)l, sv. dial. jöl, f., (d)jyl, n., djyla, jölja, f. (m. fl. former), äv.: vak i is, sankt ställe, i vatten upprörd gyttja m. m.; jfr fin. lånordet kulju, göl; besläktat med mnt. gole, goel, sumpmark, nt. göl, göle, fördjupning i marken, ränna m. m., mht., sydt. dial. gülle, pöl, samt med fnor. gjól i ortnamn, mht. giel, svalg, ävensom möjl. med sv. dial. jölp, jölpa, fördjupning, göl m. m.; till en stam gul-]
1) djup håla, avgrund, svalg, djup; numera nästan bl. (i sht i vissa trakter) om fördjupning l. djupt ställe i flod- l. sjöbotten. VarRerV 40 (1538); möjl. till 3. Gööl, ther watnet i en flod är diupare än annorstädes. Linc. (1640; under gurges). Afgrundens Giölar. Spegel GW 28 (1685). En del (av laxarna) blir .. quar i älfven i gölor och djup til nästa vår. VetAH 1751, s. 119. Nu växer våg, / nu fördjupas göl. Tegnér (WB) 5: 71 (1825; om vågdal). Djupt i gröna gölar / hafstjuren bölar. Karlfeldt FridLustg. 142 (1901). Östergren (1926). — jfr AVGRUNDS-GÖL. — särsk.
a) (†) i människokroppen: gm sjuklig förändring av vävnaderna bildad, med var l. dyl. fylld hålighet. OAcrel PVetA 1767, s. 34. En kräftaktig göl i hiernans vänstra hemisphærii främre del. Dens. Chir. 69 (1775). Tholander Ordl. (c. 1870). — jfr VAR-GÖL.
b) (†) bildl. (jfr 2 slutet). Utan vett är tro ett böl, / Leder i förtryckets göl, / Der blott irrsken hvimla. Thorild (Hans.) 1: 187 (c. 1790).
2) (djup) liten (skogs)sjö l. tjärn; äv. geol.: i (hög)mosse befintlig, ofta mycket djup vattensamling; jfr HÖLJ(A); stundom: utvidgning av älv l. å; äv. allmännare: liten vattensamling, vattenpuss, pöl. Jngemar .. drängte sigh uthi een giööl, och satte sin mössa på een stake weed giölan ther han vthsprång. VDAkt. 1661, nr 312. Österbotn är ett sidlänt land, med många kärr, giölar och myrar. Linné Skr. 5: 187 (1732). Ätran bildar flere damlika gölar eller sumpar, hvilka under flodtiden öfversvämmas. Brunius Resa 1838 345 (1839). Somliga höljor (i högmossar) förbliva öppna, medan omgivande mosspartier fortsätta sin höjdtillväxt. På detta sätt kunna s. k. gölar uppkomma. 3SvGeolU 335: 71 (1926). Smältvattnet från .. isen och snön droppade ned i de små gölarna. Lundborg Nobile 111 (1928). jfr DYNG-, KÄLL-, KÄRR-, LER-, MOSS-, MYR-, SKOGS-, VATTEN-GÖL m. fl. — särsk. (†) bildl. (jfr 1 b). En vpwällande Giöla aff onda Tanckar. Fernander Theatr. 242 (1695); jfr 3. Det vore således hög tid, at .. den upväxande Nationen kunde en gång återföra Språket ur dessa gölar. Bergklint MSam. 1: 223 (1781; i fråga om tvetydiga uttryck).
3) (†) vattenvirvel, malström. Schroderus Comenius 70 (1639). Fiskaren .. (som) råkar .. att komma för nära brädden (av Saltströmmen vid norska kusten), drages ögonblickligt ned och krossas bland de skarpa klipporna, i den förfärliga gölen. Nilsson Ur. 2: 91 (1862). jfr STRÖM-, VIRVEL-GÖL m. fl. — särsk. [efter lat. vortex] oeg.: ”virvel”, krets, sfär; i ssgn HIMMELS-GÖL.
Ssgr: A: (2) GÖL-VATTEN. Stillastående gölvatten. MosskT 1887, s. 25.
B (†): (1, 3) GÖLE-FULL, adj. (Sv.) göölefull (lat.) voraginosus. Wollimhaus Ind. (1652).
Spoiler title