GELIKE jeli4ke, äv. 032, stundom 401 l. 320, om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. (föga br.) -en; pl. -ar ((†) -er Sundelius, HSH 1: 40(c. 1750)).
[av mnt. gelik, gelike, adj., äv. användt ss. sbst.; jfr isl. glíkr, t. gleich; av GE-o. ett ord som motsvarar LIK, sbst.]
(i sht i skriftspr.) like, jämlike, jämställd person, vederlike; i sht förr äv.: jämbördig person; stundom (ofta i talspr.) i nedsättande anv.; stundom om föremål. Han är intet hennes gelike. SvForns. 1: 238. Sundelius NorrköpMinne 88(i handl. fr. 1595). En Jöran Persson med dess geliker, hvilka smickrade och ingåfvo denne unge eldige Furste sjelfmyndiga idéer och ett utsväfvande lefnadssätt. HSH 3: 19(c. 1750). Lustigt i Bacchi rike, / Kung och tiggarn min gelike. Bellman 1: 88(1769). Du och dina gelikar, det vill säga hopens uppviglare och anförare. Rydberg Ath. 395(1859). Ättehögen vid Skalunda, hvilken i väldiga dimensioner vida öfverbjuder sina gelikar i nejden. TurÅ 1902, s. 79. Det har nog mer än flertalet af hennes gelikar fått lära. Fatab. 1911, s. 196.— särsk.
