SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GHIBELLIN gib1eli4n, äv. gi1-, m.; best. -en, vard. i mellersta o. norra Sv. äv. =; pl. -er.
Ordformer
(ge- 1691. ghi- 1882 osv. gi- 16351902 (: gibellinsk). -belin c. 17001889. -bellin 1635 osv.)
Etymologi
[av it. ghibellino, av ovisst urspr.]
hist. medlem av ett politiskt parti i Italien under medeltiden, urspr. bestående av den tysk-romerske kejsarens av ätten Hohenstaufen anhängare i striden mot påven; sedermera användt i fråga om andra partimotsatser (se språkprovet nedan från 1908); motsatt GUELF; i sht i pl. Widh thenna tijdh (dvs. 1239) yppades emillan the Gwelpher och Gibelliner inbördes Haat. Schroderus Os. 2: 713 (1635). Ghibelliner och guelfer kommo småningom .. att beteckna motsatser, som alls ej hade något att göra med den ursprungliga betydelsen: i Florens betecknades så t. ex. adeln som ghibellinsk och folkpartiet som guelfiskt. 2NF (1908).
Avledn.: GHIBELLINISM, r. (föga br.) i sg. best., om den ghibellinska politiken. Pisa, som var gibellinismens starkaste värn. Vising Dante 110 (1896).
GHIBELLINSK, adj. (-inisk 1680. -insk 1902) Brask Pufendorf Hist. 309 (1680). Den lilla lidelsefullt gibellinska staden (Arezzo) .. råkade (ofta) i delo med sina gelfiskt sinnade grannar. Lidforss Dante II. 2: 56 (1902).
Spoiler title
Spoiler content