SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNO gnω4, v.; pr. ind. sg. -r, pl. 1 o. 3 pers. gno, 2 pers. -n; imper. sg. gno ((†) gnodh Salé 147 (1664)); p. pr. -ende gnω3ende2; ipf. -dde gnωd3e2; sup. -tt gnωt4; p. pf. -dd gnωd4. vbalsbst. -ENDE.
Ordformer
(gno 1642 (: söndergnodde, p. pf. pl.) osv. gnu 1654 (: gnudde, p. pf. pl.))
Etymologi
[fsv. gnoa, motsv. d. gno, jämra sig, nor. gnua, gnida, ”släpa”, träla, isl. gnúa, gnida; besläktat med gr. χναύω, skrapar, χνόος, det som (kan) avskrapas, knarrning i vagnshjul; jfr parallellformerna isl. núa, gnida, motsv. fht. nūan, slå sönder, krossa, samt (möjl. bildat med prefixet bi- till föregående) isl. bnúa, gnida, got. bnaúan. — Jfr GNOLA, GNUGGA, GNY, sbst., GNÖLA]
I. gnida o. i anv. som mer l. mindre nära ansluta sig till denna bet.
1) (ngt vard.) hårdt o. hastigt gnida, skrubba, skubba, ”fila”, gnugga, frottera; äv. refl. Hildebrand MagiaNat. 130 (1654). Weste (1807). Man .. sönderkrossar gummit groft, gnor det mellan händerna uti kallt vatten. Nyblæus Pharm. 194 (1846). Plåtarne .. upplades på ett stort arbetsbord, der en arbetare .. med ståltrådsborste gnodde den uppåtvända ytan. JernkA 1878, s. 244. Den badande klädde hastigt af sig, lade sig på en lafve och gnodde sig med björkris. LbFolksk. 98 (1890). (Kusken har) låtit (hästen) Ajax stå och gno sig mot stången igen! Hedenstierna Jönsson 84 (1894). Han rev upp näsduken och gnodde sig häftigt över ögon, panna och kinder. Bergman Mark. 191 (1919). — särsk. (föga br.) med avs. på stråkinstrument: gnida, ”fila”; äv. i absolut anv. FADahlgren (1840) hos Dahlgren 2Ransäter 107. Rör stråken, spelman, och gno din fela. Evers Fosterj. 46 (1909). TNorlind i 1LundagKron. 345 (1918).
2) (†; se dock slutet) medelst gnidning (med ngt föremål) söndermala l. söndersmula (ngt), gnugga sönder. Sahlstedt (1773). Nordforss (1805). — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på salt: krossa (gm att under starkt tryck föra en slät, mer l. mindre klotrund sten fram o. tillbaka i för ändamålet avpassat kärl); äv. i p. pf. ss. adj. 8 marker fint gnot salt. Warg 154 (1755). Sahlstedt (1773). Dybeck Runa 1843, 4: 52.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål.)] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) med avs. på enbär: repa. Suneson GGrund 72 (1926).
4) (vard.) arbeta träget o. intensivt, ”knoga”, ”slita”, ”ligga i”; särsk. (i sht i skolspr.): arbeta träget för att inöva l. lära sig ngt, ”plugga”, ofta i uttr. gno på l. med ngt (jfr 5). Flera dar satt han och gnodde på verbalböjningen. I öfvermorgon skulle han ju resa .. för att allt framgent gno och arbeta på sin gamla plats. Hedenstierna FruW 71 (1890). (Man) skall .. naturligtvis gno särskildt med de svåra ställena (i det som skall inläras). Herrlin Minnet 337 (1909). Nog är ni omöjlig som inte unnar en en kvällsstund, när man gnott som en röd hund hela dan. Sjödin StHjärt. 286 (1911).
5) (i sht i skolspr., vard.) träget o. intensivt arbeta med (ngn) för bibringande l. utrönande av kunskaper l. färdigheter, ”plugga” med l. ivrigt förhöra (ngn), ”hålla (ngn) varm”, ”sätta åt” (ngn); äv. (stundom med underförstått obj.) i uttr. gno (ngn) med l. på ngt (jfr 4). Han bör kunna formläran nu, jag har gnott honom med besked. Cavallin (1875; under gnugga). PedT 1892, s. 175 (med prep. med'). Har jag gnott truppen för länge? GHT 1896, nr 133, s. 2. Tror du han gnor (en) mycke på di starka verbena? Östergren (1925).
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) prygla (ngn), ”klå” (ngn). Lindfors (1815). ÖoL (1852; angivet ss. fam.).
7) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skinna l. preja l. ”klå” (ngn), lura l. ”klå” (ngn på en summa). Nordforss (1805; angivet ss. fam.). Affärsmän i aflägsna trakter af världen nöja sig oftast med att ”gno” fartygen på små summor. Stenfelt Skepp. 68 (1903).
8) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (vard.) springa fort l. av alla krafter, sätta i väg; jfr GNIDA 6. Palmblad Nov. 4: 177 (1845, 1851). Jag (fick) se långbente Jösse komma gnoende utefter en liten skogsmosse. TIdr. 1882, s. 19. Jag .. höll på att komma försent till tåget. Men gnodde för brinnande lifvet och hann. VL 14/6 1908, Söndagsnr s. 7. Bergman HNådT 184 (1910).
II. [jfr motsv. anv. i sv. dial.; möjl. utvecklat ur III (jfr GNOLA 2); jfr dock GNAGA 1 b α] (i vissa trakter, vard.) opers.: värka ihållande, men svagt o. dovt, molvärka, ”borra”; jfr GNOLA 2, GNY, v. 4. Det gnor i tänderna på mig. Berndtson (1880). Det värker inte, men det gnor lite. Östergren (1925).
III. [jfr sv. dial. gno, morra, mumla, knota; urspr. o. eg. i fråga om ljud som uppstår vid skrapande l. gnidning] (†) mumla; gnola. På taket heldre jag i sniö och vhr vil bo, / Än höra henne jämnt sin hvardags visa gno. Kolmodin QvSp. 1: 113 (1732). — särsk. opers. i uttr. det gnor ibland folket om ngt, det viskas bland folket om ngt o. d., ryktet går. Schultze Ordb. 1557 (c. 1755).
Särsk. förb.: GNO AV0 4.
1) (ngt vard.) till I 1: gm att ”gno” avlägsna (smuts o. d.) l. befria (ngt) från smuts o. d. Med armen gnodde (han) af sin gröna helgdagsrock. Stenhammar 136 (1795). jfr AVGNO.
2) (vard.) till I 8: springa sin väg, skynda bort, sätta i väg. MarkallN 2: 27 (1821). Landsm. B 2: 49 (1908).
GNO IGENOM1 040 l. 032, äv. GENOM0 40 l. 32. (vard.) till I 4: strävsamt arbeta sig genom, sträva igenom. Han gnor igenom en sifferkolumn. Benedictsson Folkl. 114 (1887). NDA-VL 1910, nr 29, s. 5.
GNO IN0 4. Lundell (1893; utan angiven bet.). särsk. (vard.)
1) till I 4, 5: ”plugga” in, ”slå” in, ”nöta” in.
a) till I 4. Jag fick .. grundligt gno in den latinska formläran. Edqvist Skolm. 63 (1916).
b) till I 5. Läraren repeterar och ”gnor in” Sveriges städer och floder. Larsson Stud. 118 (1899).
2) till I 8: rusa in. Hedenstierna Fideik. 164 (1895). Han gnodde in i stugan. Aminoff Krigsg. 423 (1904).
GNO SÖNDER0 40. (ngt vard.) till I 1: gnugga sönder (ngt). Salé 147 (1664). Sielfva järnet blir så mört, at man kan gno sönder det mellan fingrarna. Tiselius Vätter 2: 67 (1730). Sahlstedt (1773). jfr SÖNDERGNO.
Spoiler title