SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GOT 4t, äv. 4t, m.; best. -en; pl. -er (Kling osv.), äv. (numera knappast br.) -ar (Rydqvist SSL 2: 200 (1857), OvFriesen hos Flodström SvFolk 223 (1918)).
Etymologi
[fsv. gotar, pl.; jfr t. gote, eng. goth, etymologiskt samma ord som GUTE]
hist. o. språkv. person tillhörande den östgermanska folkstam som under folkvandringstiden härskade över stora delar av östra Mellaneuropa; oftast i pl. Kling Spect. T 4 a (1735). Då Goter, Burgunder, Franker, Longobarder grundade på Romarerikets ruiner nya välden. Geijer I. 1: 42 (1818). Goternas språk. Uppström GotBidr. 2 (1868). Jordanes, till börden en got, hvilken lefde vid midten af sjette århundradet. IllSvH 1: 4 (1875). — — jfr MESO-, VISI-, VÄST-, ÖST-GOT.
Ssg: GOTER-KONUNG. [fsv. gotakonunger] Fornv. 1919, s. 149.
Spoiler title