SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GUMPA gum3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gumpa; jfr d. gumpe, ävensom nor. gimpa; jfr GUPPA. Ordet anslutes stundom till GUMP]
(vard.) förflytta sig med klumpiga o. ojämna rörelser (stundom med bibet. av slängande med bakdelen), skumpa, guppa; i sht om levande varelse l. om fordon o. d. Dantza, hoppa, gumpa. Linc. (1640; under tripudio). Gumpa .. (dvs.) Springa och vicka med bakändan. Dalin (1852; angivet ss. fam.). Medan hjuldonen klängde högt uppe på isgatan och lifsfarligt gumpade i groparna. Söderhjelm Brytn. 102 (1901). Östergren (1926; angivet ss. mindre vanl., ngt vard.).
Särsk. förb. (vard.): GUMPA I VÄG10 0 4. Husbonden kastar en stor päls på sig och gumpar i väg till sin goda kvällsmat. Norlind Hell 2: 78 (1913).
GUMPA ÅSTAD10 04. Åsnan begynte gumpa åsta. Sigfridi F 3 a (1619).
Spoiler title
Spoiler content