publicerad: 1932
HÄDA hä3da2, v. -ade (Job 34: 37 (Bib. 1541: hädhat, sup.) osv.) l. (numera bl. ngn gg arkaiserande i poesi, ävensom (i p. pf.) i b γ) -er40 (Luk. 12: 10 (NT 1526), WoJ (1891)), hädde häd3e2 (Upp. 16: 9 (NT 1526), KyrkohÅ 1902, GoA. s. 130 (: häddes, ipf. pass.)), hädt hät4 (2Kon. 19: 6 (Bib. 1541: förhädt), Lundell (1893)), hädd häd4 (1Kor. 4: 13 (NT 1526: hädde, pl.), Väring Vint. 317 (1927; i bet. b γ)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[fsv. hädha, motsv. ä. d. hæde, nor. hæda, isl. hæða, av ett urnord. hawiþian, bildat till en urnord. nominalstam hawiþ-, föreliggande i fsv. hāþ, n., hādher, m.?, hån, spott, spe (se HÅD). — Jfr HADELIGEN, HÄDELIG, HÄDISK, HÄDSKELIGEN]
göra till föremål för hån l. skymf l. smädelse. — jfr FÖRHÄDA.
a) med obj. betecknande ngt som hålles högt o. heligt, i sht Gud, Guds namn, religionen o. d.: gm att i tal l. skrift yttra sig smädligt l. hånfullt l. vanvördigt visa förakt för o. nedsätta, utsätta för hån o. begabberi; äv. i absolut anv.: utslunga hädelser, smäda. Thenne hädher gudh. Mat. 9: 3 (NT 1526). Then som hädher then helgha anda thet skal icke förlatas. Luk. 12: 10 (Därs.). Tu (dvs. Kristus) led spott och swåra häddes. Swedberg Ps. 1694, 188: 18; jfr Ps. 1819, 75: 14. Han .. (började) at hata Gud .., svor och hädde omenniskligen. Münchenberg Scriver Får. 96 (1725). Och hädde han (dvs. Tannhäuser) gud i himmelens höjd, / hon (dvs. Venus) log, att det skalf i fjället. Geijerstam Sat. 71 (1892).
b) (utom i γ numera bl. i vissa kretsar, vard. o. skämts., ävensom i vitter stil) i annan anv.: göra spe l. narr av l. förlöjliga (ngn); smäda, ”skända”; förr äv. om sak l. förhållande: vara l. utgöra ett hån mot, vara en utmaning mot (ngt). Somlighe togho fat vpå hans tienare, hädde them och dråpo them. Mat. 22: 6 (NT 1526; Bib. 1917: misshandlade; Luther: honeten; Vulg.: contumeliis affectos). Om fehl komma (hos biskopen), .. af ålderdoms swagheet, och icke af ondsko, them skola thee (dvs. domkapitelsledamöterna) öfwersee, icke lasta och häda. KOF II. 2: 271 (c. 1655); jfr β. De många .. almqvistske romanerne, hvilka hädde allt förnuft i lif och diktning. Lysander Almqvist 366 (1878). Engelsmannen har segrat (i boxningen med en jude) och kringjublas af sina vänner bland busarne, medan judarna häda på yeddish. Engström 5Bok 101 (1910). Hädd och förhånad jag (dvs. förf.) vardt, där I bänkade lågen till gille. Janzon Prop. 3: 81 (1911). — särsk.
α) (†) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. (jfr γ). När rädder blijr hädder, får orädder prijs. Törning 113 (1677). Barn är snart hädt och snart glädt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (†) lasta (ngn), tala illa om (ngn), förtala (ngn), nedsättande bedöma (ngt). Thå wij warda hädde, bidhias wij före. 1Kor. 4: 13 (NT 1526; Luther: lestert; Vulg.: blasphemamur). Visb. 1: 8 (1572). Nämn mig en sanning, än så stor och nödig, / Ej skydd som skadlig, hädd som öfverflödig! Leopold 2: 135 (1801, 1815).
γ) i p. pf. med förbleknad bet., närmande sig l. övergående i bet.: bedömd, ansedd; tidigast bl. o. alltjämt företrädesvis i ordspr. som man är klädd, (så) blir man hädd, förr äv. var man är så hädder som han är klädder o. d. Huar man är så hedder som han är klädder. SvOrds. B 2 a (1604). Hvar är hädd, som han är klädd. Linné Diet. 1: 138 (c. 1750). (I sällskapslivet) var han illa hädd men ändå gärna sedd. Väring Vint. 317 (1927). När Santesson och några andra hade bildat sitt Östersjökompani för att åtminstone rädda något av transitohandeln, så fick staden (dvs. Gbg) veta, hur den var hädd. Oktrojen beviljades på så hårda villkor, att företaget praktiskt taget omöjliggjordes. GHT 1932, nr 79, s. 9. Anm. I följande ex. fr. Spegel GW 26 (1685): The swaga Lilliorna syns mykket bättre klädde / Än sielfwer Salomon när han sig herligst hädde har det oklara (för rimmets skull använda) hädde i uppl. 1705 ersatts av prydde (o. klädde med skrydde).
Ssgr: A (†): HÄDA-ORD, se B.
B: HÄDE-FULL. (†) full av hädelse l. smädelse, hädisk; skymflig, vanärande. Lagerström Bunyan 1: 86 (1727). Hädefulle skriffter. 2RA 3: 63 (1731). Ett det hädefullaste och hårdaste Lidande (dvs. inspärrning i dårhus). VDAkt. 1795, nr 170. —
-ORD. (häda- 1695. häde- 1738—1872. hädens- 1570. hädes- 1695—1735. hädz- 1570) [ssgsformerna hädens-, hädes- (hädz-) bero sannol på anslutning till OKVÄDINSORD] (numera föga br.) ord som innebär hädelse; förr äv. dels: hädiskt l. skymfligt ord, smädeord, okvädinsord, dels: stickord, ”gliring”; i sht i pl. SthmTb. 29/11 1570. Tu, o Jesu! måst vthstånda / Häda ord, spott, håhn och spee. Ps. 1695, 152: 2. (Fr.) picquanterie (sv.) hädesord. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). At det intet kan beskrifvas hvad Hädes- och Försmädelse-ord de brukade emot honom (dvs. husbonden). VDAkt. 1735, nr 505. Ahlman (1872). —
C (†): HÄDENS-ORD, se B.
D (†): HÄDES-ORD, se B.
E (†): HÄDS-ORD, se B.
HÄDARE, m. [fsv. hädhare] person som har för vana att häda l. smäda, bespottare, smädare; utom ngn gg vard. o. skämts. numera bl. till HÄDA a. Hädhare .. skola (icke) erffua gudz rijke. 1Kor. 6: 10 (NT 1526). En skomakare i byn, ateist och hädare, har nyss dött. Strindberg Inf. 169 (1897). jfr DANNEKVINNE-, GUDS-HÄDARE.
Ssg: hädar(e)-yngling. (i vissa kretsar, mera tillf.) föraktlig benämning på radikal, ung man som opponerar mot o. söker förlöjliga kyrkans lära l. den nationella patriotismen. SmålP 1890, nr 9, s. 3. Hädarynglingar .. ha anmodat de närboende att hissa ned landets flagga, emedan det besvärade dem att se den. Heidenstam Vad vilja vi? 5 (1914). Hädarynglingarna med de svarta halsduksfanorna under hakan. SvD(B) 1932, nr 137, s. 6. —
HÄDELIG, HÄDELSE, se d. o. —
HÄDERSKA, f. kvinna som har för vana att häda l. smäda; utom ngn gg vard. o. skämts. numera bl. till HÄDA a. Lind (1749; under lästerin). SödermLänT 1894, nr 70, s. 4. —
HÄDISK, se d. o. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content