HÖLJE höl3je2, n.; best. -et; pl. -en.
ngt som omhöljer l. inhöljer l. överhöljer; täcke, hylsa, skal; äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Atterbom SDikt. 1: 32 (1837; klandrat i SvLittFT 1837, sp. 652, såsom ”obrukligt ord”). Då höljet öfver hufvudet (dvs. vålnadens) .. drogs litet åt sidan (osv.). Almqvist TreFr. 2: 203 (1842). På hafvet tyngde isens starka hölje. Söderberg Dikt. 122 (1901). Geofysiken hade företrädesvis till objekt jordens flytande och gasformiga höljen. Ymer 1918, s. 292. — jfr DIM-, DUNST-, FOSTER-, GAS-, IS-, LUFT-, OM-, PLÅT-, SNÖ-, ÄGG-HÖLJE m. fl. — särsk. (i vitter stil) om människokroppen ss. säte för själen. Det förgängliga höljet hvilar på Upsala sköna kyrkogård. Wirsén i 2SAH 56: 219 (1879). Själens kroppsliga hölje. Östergren (1928).
SAOB
