SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HELOT helω4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. helot(e), fr. hélote, hilote, lat. hilotæ, ilotæ, helotes, pl., av gr. εἵλωτες, εἱλῶται, pl., av oviss härledning]
vanl. i pl.
1) hist. benämning på statsslavarna i Sparta, vilka odlade spartiaternas jord. Bäckström CNepos 29 (1730). Grimberg VärldH 2: 258 (1927).
2) (i vittert spr.) i överförd anv., i sht med tanken på heloternas (i bet. 1) rättslösa, människor ovärdiga ställning, om slav l. livegen l. träl l. överhuvud (underordnad) person som står rättslös (gentemot sin l. sina överordnade); jfr PARIA. Vi Svenske Parias, Heloter på våra fäders jord. Livijn 2: 140 (1831). Strindberg GötR 32 (1904). — i bild. De inhemske orden (i språket) .. tillbakadrifvas af inflyttarne och .. nedsättas till heloter. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 526.
Avledn.: HELOTISM, r. [jfr t. helotismus, eng. helotism]
1) (föga br.) eg.: tillstånd av slaveri o. d., träldomstillstånd. Den helotism och förnedring, hvari de (dvs. de lägre arbetarna i England) befinna sig för det närvarande. Boström 3: 95 (1850).
2) växtbiol. om ett slags antagonistisk symbios mellan olika växter, ”antibios”. Några författare anse, att lafvarna äro svampar, som parasitera på algerna, hvilka hållas i fångenskap i bålen (helotism). 2NF 15: 802 (1911). Därs. 27: 1401 (1918).
Spoiler title