SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HICKA hik3a2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[fsv. hikka; jfr d. hikke; till HICKA, v.]
av ett egendomligt ljud (”hick”) åtföljd andningskramp beroende på stötvis skeende sammandragning av mellangärdet (ofta förorsakad av omåttlig förtäring av mat l. dryck, i sht spritdrycker). Få, ha hicka. IErici Colerus 1: 149 (c. 1645). En länge ihållande, våldsam hicka. Hygiea 1843, s. 358. Wretlind Läk. 9—10: 226 (1902). — jfr FYLL-, KRAMP-HICKA.
Ssgr (Anm. Vissa ssgr kunna äv. hänföras till HICKA, v.): HICK-ANFALL~02. —
-FLUSS. (†) av hicka åtföljd förkylningssjukdom; jfr FLUSS, sbst.1 2 a. KKD 10: 289 (1703).
-SJUKA. med. Antoni Nervsj. 113 (1928).
Spoiler title