SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HONORÄR hon1orä4r l. -år-, l. 4r, adj.
Ordformer
(-rär 1790 osv.; äv. med mer l. mindre fransk stavning)
Etymologi
[av fr. honoraire, av lat. honorarius (se HONORARIE)]
om innehavare av grad, titel, befattning o. d.: vars val, utnämning o. d. till ngt innebär en särskild hedersbevisning; äv. (i överförd anv.) om grad, befattning, tjänst, ledamotskap o. d.; särsk. (i sht förr) i uttr. honorär ledamot, hedersledamot, honorär doktor, hedersdoktor; numera i sht om befattningshavare som innehar viss titel utan att behöva fullgöra den eljest med dylik titel förbundna tjänsten, i uttr. honorär attaché, honorär konsul. En Honoraire Ledamot. 2VittAH 1: 29 (1786, 1789). I Vitterhets akademien valde vi af den honorära klassen ärkebiskopen. NvRosenstein (1790) i MoB 9: 35. Honorair Doctors-grad. SPF 1828, s. 428. BtRiksdP 1894, I. 1: 3Hufvudt. s. 31. Honorär teol. doktor. FinBiogrHb. 20 (1895). De .. honorära konsulsposterna. VL 1905, nr 253 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content