HOPPARA hω3p~pa2ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -NING.
Ordformer
(hop- 1741—1909. ihop- 1749—1885)
Etymologi
[till HOP, sbst.3 o. adv. I 4 b ε, II]
(i fråga om bruklighet, särsk. i olika böjningsformer, jfr anm. sp. 1153) para ihop, para samman.
1) låta (ett djur) para sig (med ett annat). Han hade hopparat en steglitse Han med en Canarie Hona. Linné Vg. 11 (1747). Dalin (1852).
2) förena (olika varelser l. föremål) till ett par; ofta allmännare l. bildl.: förena, sammanställa. Ödet, som leker med Gudar och Folk, / Har sjelf dessa Likar hop-parat. Dalin Vitt. II. 4: 37 (1741). Man hopparar (domino-)brickorna så, att hälften af en bricka har samma antal ögon som angränsande hälft af grannbrickan. Wilson Spelb. 128 (1888). Fornv. 1922, s. 6.
