SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ILSKEN il3sken2, adj. -kne, -kna; -knare. adv. -KET; l. (i bygdemålsfärgat spr., föga br.) ILSK, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ildsk 17301739. il(l)sk 1635 (: ilske, pl.)1929. ildsken 1541 (: ildzknare)c. 1655 (: ildskne, pl.). il(l)sken 1588 (: ilskne, pl.) osv. ilskin 15811604. il(l)sker, m. sg. nom. 16641834. Anm. Enl. Weste (1807), Boivie SvSpr. 141 (1820) o. Dalin (1852) lånar ilsk best. form o. pl. av ilsken)
Etymologi
[fsv. ilzker, y. fsv. ilzkin, sv. dial. ilsk, motsv. (ä.) d. ildsk, avledn. av stammen i ILLA; formen ilsken är en sen utvidgning av ilsk, sannol. i anslutning till det till ilsk bildade ILSKNA, v.]
1) (†) om person: ondskefull, illasinnad, illvillig; äv.: ondsint, elak; lömsk; hätsk, fientligt sinnad (äv. med bestämning inledd av prep. emot); äv.: uppstudsig; äv. i överförd anv. om handling l. egenskap l. ord, yttrande l. skrift: som är ett uttryck för l. röjer ifrågavarande sinnesbeskaffenhet; om sak stundom närmande sig bet.: elakartad, våldsam, häftig (jfr 5). The (äro) .. ildzknare än Vlffuar om afftonen. Hab. 1: 8 (Bib. 1541). Leijefolcket .. dränger och pigar blifua nw .. så wrångt och ilske, att hwssbönder och maatmöderne rådha fögha medh them. RARP 2: 189 (1635). Den arga djefvulen .. är så ilsk, bitter och förbannad, att (osv.). Murbeck CatArb. 1: 108 (c. 1750). Det är en ilsk qvickhet uti .. (Voltaires) ögon. GbgMag. 1760, s. 212. Tiltänkta Sonehustrun har drängens ilska moder slaget. VDAkt. 1770, nr 543. De ilskna febrars våld. Lenngren (SVS) 1: 95 (1777). Ohöfviska och illska utlåtelser. VDAkt. 1790, nr 523. Celsius (blev) .. tillfrågad hvad konungen gjort .. (medlemmarna av prästeståndet), då de voro så ilskna emot honom. HH XXV. 2: 36 (1809). Han skälde mig för tjuf, det ilska trollet. Benedictsson Folkl. 30 (1887). — särsk. substantiverat, dels: fiende, dels: uppstudsig person. En Printz, .. / Som alle Sveries Barn .. / .. den visse hoppning gaf, / At blij dess älskne huld ok slå dess ilskne braf. SColumbus Vitt. 90 (c. 1670). Vid plogen stod en ilsk — i kyrkan slughet lärde, / I handeln vingleri — i renseln intet krut. Bellman SkrNS 1: 261 (1783).
2) om djur: som har ett våldsamt o. vildt sinnelag, argsint, ondsint; som uppträder våldsamt mot människor l. mot andra djur; som överfaller (stångar, biter, river, sticker osv.) den som kommer i närheten; äv. i överförd anv., i sht om handling som är ett uttryck för l. röjer ifrågavarande sinnesbeskaffenhet. Hab. 1: 8 (Bib. 1541; se under 1). Ilskin hundh får gäfft rijffuit skijn. SvOrds. B 3 a (1604). Tjuren .. var en stark svartglänsande best med ilskna ögon. Lundgren MålAnt. 1: 175 (1873). Ulfhundarnes ilskna skall. Rydberg Gudas. 133 (1887). (Hästen) var så ilsk och svårhanterlig att ... Wiedesheim-Paul KavFullbl. 31 (1929). — jfr FOLK-ILSKEN.
3) (vard.) om person: som av naturen är häftig o. uppbrusande, som lätt blir ond, argsint, häftig; vanl.: (för tillfället) uppbragt l. uppretad, ond, arg; äv. i fråga om mera varaktig känsla av vrede, i sht i förb. ilsken på ngn, förtörnad l. förbittrad på ngn; äv. i överförd anv., i sht om handling, ord, yttrande l. skrift o. d.: som är uttryck för l. röjer ifrågavarande sinnesbeskaffenhet; stundom övergående i bet.: våldsam (jfr 5). (Man skall) icke .. wara otåligh, knorrigh och olåten, ilskin, harm-girig. Brahe Oec. 82 (1581; uppl. 1920). Widekindi KrijgH 555 (1671). (I ditt mollbergssonska varningsbrev) var du (dvs. Livijn) så förskräckeligen ilsk. Hammarsköld (1810) i BrefNSkolH 83. Ilsken .. på någon. Lindfors (1815). Blanches .. ilskna och häftiga polemik mot Aftonbladet. Liljecrona RiksdKul. 190 (1840). Ilskna ögonkast. Cavallin (1875). Men ”trilsk som Jan i Nackabyn” / och ”ilsk som Per i Backabyn” / är stäf i Västra Ed. Fröding Guit. 40 (1891). En liten ilsken grankvist hade gjort en lång rispa i Ingrids tröjärm. Lagerlöf Herrg. 93 (1899). Janne Vesterberg hade nu alltid varit en konstig kisse, en liten ilsken rackare som började slåss så fort han fått en halv sup i sig. Engström Hemsp. 77 (1921). Ilskna, uthålliga (barn-)skrik. Fogelqvist ResRot 82 (1926).
4) (i sht i vittert spr.) i bildl. l. överförd anv. av 1 o. 3, om naturen l. en naturföreteelse, i sht hav, storm, vind o. d.: våldsam, vild, häftig; jfr 5. Spegel GW 88 (1685). (Boningen) som blef ett rof för de ilskna lågorna i Hamburgs brand. Almqvist Smar. 264 (1845). Sydvästen kom tjutande öfver heden, ilsken, som ville han slita kläderna från kroppen på en. Rönnberg Bredbolstad 135 (1907). En ilsken blixt fräste till. Janson Lögn. 192 (1912).
5) (i sht vard.) med förbleknad bet., närmast angivande bl. intensitet: våldsam, häftig, intensiv; fanatisk. (Lapparnas) ilskna vidhängande af hedendomen. Düben Lappl. 428 (1873). Vi voro ilskna skönhetsdyrkare, som faktiskt lefde i längtan att göra vackra saker. Engström Häckl. 48 (1913). Ilsket kallt. Didring Malm 1: 113 (1914). — särsk. i fråga om vissa sinnesförnimmelser. särsk.
a) om färg: bjärt, gräll, skrikande; i sht ss. adv. Böcklins små dukar med deras ilsket skarpa, häftiga, öfverdrifna och osmälta kolorit. NordT 1886, s. 545. Den ilsket lilafärgade hatten. Essén Prim. 161 (1919).
b) om ljud: intensiv; skärande. Lundegård DrMarg. 1: 11 (1905). Ilskna signaler som skuro igenom märg och ben. Suneson GGrund 203 (1926).
c) om lukt: intensiv, kraftig. En stor, tjock, fet sabinska, som luktar ilsket hvitlök. Bildt Ital. 57 (1896).
Ssgr: A: (5 a) ILSK-GRÖN. (föga br.) ilsket grön. Lidner 1: 355 (1784). Kallare och ilskgrönare blef himlen. Stjärnorna skälvde. Didring Malm 1: 8 (1914).
(1) -SINNAD, p. adj. (ilsk- 1652. ilske- 1755) [jfr sv. dial. ilskesinnter] (†) elak, illasinnad. GullbgDomb. 1/10 1652. Wexell Rol. 190 (1755).
(1) -SINNIG. (†) elak, illasinnad. Hermelin DuFour D 2 a (1683).
(3) -SINT, p. adj. (tillf.) häftig, ilsken. Bergman JoH 44 (1926).
(1) -VETT. (†) ondskefullhet, illvilja. Lucidor (SVS) 257 (1672).
B: (3) ILSKE-BIRRA. (Anm. SAOB B 2742 (1911) upptar ordet under formen ilsk(en)-birra) [sv. dial. illskberra] (†) argbigga. Dalin (1852; med hänv. till argbigga).
-SINNAD, se A.
C (†): (1) ILSKEN-BRAGDE. [senare leden säkerl. ombildn. av BRAGD för rimmets skull] (†) ond handling, våldsdåd; jfr ILL-BRAGD. Spegel GW 207 (1685; i vers, rimmande med nederlagde).
Avledn. (i allm. till ILSK): ILSKA, sbst., se d. o.
ILSKA, v., l. ILSKAS, v. dep. [fsv. ilzkas, sv. dial. (Finl.) ilskas, i bet. II 3, 4, motsv. d. dial. ildskes, nor. dial. illskast, bli häftig, nära hat, isl. illskask, bli full av hätskhet]
I. (tillf.) refl., till 3: (bliva l.) vara ond l. uppbragt (över ngt). (Far kan) sitta och se ner i dalen och ilska sig öfver dalkarlarnas gammalmodiga och slöa sätt att sköta sin jord. Larsson Larssons 22 (1902).
II. dep.
1) (†) till 1: (bliva l.) vara hätsk l. fientlig (mot ngn). Falck Und. 168 a (1558). (Paulus) ilskades emoot then Christeliga Kyrkiona. PErici Musæus 2: 85 a (1582; t. orig.: wütet). Sylvius Mornay 598 (1674).
2) (numera bl. tillf.) till 2: (bliva l.) vara ilsken. Sylvius Mornay 278 (1674). Resa håren, såsom hundar och kattor, när the ilskas. Lind (1749; under sträuben). jfr: FoU 16: 60 (1902).
3) (utom i Finl. numera bl. tillf.) till 3: bliva l. vara ond l. uppbragt (jfr Bergroth FinlSv. 350 (1917)). LPetri ChrPina R 5 b (1572). Hwem är så from, at han icke stundom ilskas. Grubb 395 (1665). Taru svor och ilskades, så att det gnistrade. Zilliacus Aho Panu 142 (1898).
4) [sannol. med ny anslutning till ILL(A); jfr ä. d. ildske, nor. dial. illska, sjukdom] (i Finl.) om sår, böld o. d.: vara svårläkt; äv.: förvärras, bli sämre (jfr Bergroth FinlSv. 350 (1917)). DuodSanal. (1889). Cannelin (1921).
ILSKELIGA o. ILSKELIGEN, adv. (-a 15971749. -en 17401749) [fsv. ilzklika, med ondska] (†) till 1: av ondska; illvilligt. PJGothus Luther ScrSent. Q 1 b (1597). Lind (1749; under böslich).
ILSKENHET, förr äv. ILSKHET, r. l. f. (il(l)sk- 16061854. il(l)sken- 1803 osv.)
1) (†) till 1: ondskefullhet, ondska, hätskhet. Verelius 168 (1681). En beundrare af grymhet och ilskenhet. Bolin Statsl. 1: 91 (1868).
2) (†) till 2: ilska (se ILSKA, sbst. 2). OMartini Pred. B 4 a (1606); jfr 1. Spegel GW 44 (1685).
3) (numera knappast br.) till 3: vrede, ilska (se ILSKA, sbst. 3). Swedberg Ungd. 53 (1709). Tå månd' af ilskhet hon i golfvet sländen kasta. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Gumælius Bonde 131 (1828). Cannelin (1921).
ILSKNA l. ILSKNAD, r. l. m. l. f. (-na 17321767. -nad 1740) (†)
1) till 1: ondska, elakhet, illvilja. En grufvelig Ilsknad (hade) intagit hans sinne. Malmborg Barclay 573 (1740). Tessin Skr. 132 (1767).
2) till 2: ilska (se ILSKA, sbst.2. 2). En ung .. Stut, then hon til ilskna rette. Kolmodin QvSp. 1: 251 (1732).
ILSKNA, v., ngn gg ILSKNAS, v. dep. (-na 1685 osv. -nas 17491889) (vard., mindre br.)
1) till 2: bliva ilsken. Spegel GW 131 (1685).
2) till 3: bliva ond l. uppbragt; äv. ss. anföringsverb; i sht i förb. ilskna till. Spegel GW Eee 2 b (1685). Ut med den, som ilsknar för ett skämt! Rydberg Faust 56 (1876). När ni är en sådan tiggare, så ger jag inte häst åt er, .. ilsknades gästgifvaren. Hertzberg Päivärinta 3: 237 (1886).
Särsk. förb. (till ILSKNA, v. 2): ilskna till. (vard.) bliva häftigt ond. Björkman (1889). (Den berusade) ilsknade till och började slåss med ordningsmannen. DN(A) 1930, nr 298, s. 15.
ilskna upp. (enst.) ilskna till, brusa upp. Siwertz JoDr. 191 (1928).
ILSKNAD, se ILSKNA, sbst., ovan.
Spoiler title