SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-FARA, v., -else (†, Lind (1749; under einfahrt)); jfr INFART. [fsv. infara, kläda sig (i ngt)] jfr FARA IN.
1) färdas (åka osv.) l. resa in (ngnstädes); äv. i förb. komma infarande. Thet ene rigis Jnuåningere oc köpmen måge .. jnfare vdj thet annett rigit, ther att handle oc köpslaga i köpstäderne. G1R 9: 27 (1534). Stiernhielm Parn. 3: 4 (1651, 1668). TT 1875, s. 273. särsk. (†): flytta in l. taga sin bostad (i ett hus). Neh. 2: 8 (Bib. 1541).
2) i fråga om hastig o. plötslig rörelse; om person: inrusa (ngnstädes); äv. om sak: hastigt intränga; ofta i förb. komma infarande. HB 3: 136 (1687). Johansson HomIl. 5: 616 (1846). Laura kom infarande i Stellans dubblett. Siwertz Sel. 2: 29 (1920). särsk. om ond ande: taga sin boning (i ngn). Det talas (i Joh. 13: 2) om att djefvulen infarit i Judas Ischarioth. Agardh BlSkr. 1: 115 (c. 1855).
Spoiler title