INFANTIL in1fanti4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. infantil, eng. o. fr. infantile; av lat. infantilis, barnslig, till infans (se INFANT). — Jfr INFANTILISM]
som tillhör barnaåren; barnslig; numera i sht med. om vuxen person: som (i ngt avs.) fysiskt l. psykiskt stannat i utvecklingen på ett stadium motsvarande barnets; äv. om kroppsorgan som på liknande sätt stannat i växten. (Den lilla flickan) hade så infantilt behagligt prydt det intagande morgonlandskapet. Almqvist Kap. 8 (1838). De infantila sedespråk och berättelser .. åt hvilka han gifvit benämningen ”Entertaining”. Frey 1841, s. 314. Man talar .. på goda grunder om infantila jättar. Hygiea 1907, s. 645. Ett rent jungfruligt, att icke säga infantilt kvinnoideal. Landquist Fröding 287 (1916). LbKir. 2: 316 (1922). Fru L. syntes vara en psykopatisk personlighet av infantilt hysterisk typ. DN(A) 1930, nr 4, s. 5.
