INFANTILISM in1fantilis4m l. 01—, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. infantilismus, eng. o. fr. infantilisme; till INFANTIL]
barnslighet; i sht med. förhållande(t) att en person l. ett kroppsorgan stannat i utvecklingen på ett stadium motsvarande barnets. ASScF XIX. 10: 21 (1893). Hygiea 1907, s. 646. Wigert PsykSj. 1: 78 (1924). Varenda detalj (av nöjeslivet vid rivieran är) inrättad till tjänst för de sysslolösa och bortskämda, för att kittla deras nerver och tillfredsställa deras raffinerade infantilism. Böök ResSchw. 62 (1932).
