INDURERA in1dɯre4ra l. -ur-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INDURATION.
Etymologi
[av lat. indurare, göra hård, av in- (se IN-, pref.1) o. durare (se DURA, v.3)]
göra hård, komma (ngt) att hårdna; numera nästan bl. med. i pass. med intr. bet., om organ l. kroppsparti: gm ngn sjukdomsprocess bliva hård l. hårdna till; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. (När det i Falu gruva påträffade liket) fants i bärget (skulle det) intet varit hårdt, som det nu är, utan snarare blött och lika som svampaktigt, men sedermera, när det kom i Lufften blifvit indureradt. BokvGP 42(1721). Tvänne hårda eller indurerade bröst. Acrel Chir. 124(1759). LbKir. 3: 126(1922).
