SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INKASTA in3~kas2ta, äv. 3~, v.1 -ade ((†) sup. -kast ConsAcAboP 4: 382 (1677)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (Linc. (1640; under injectio), Hiärne 2Anl. 204 (1706)), -NING; -ARE (tillf., Nilsson FestdVard. 131 (1925)); jfr INKAST.
Etymologi
[fsv. inkasta, motsv. d. indkaste; av IN o. KASTA]
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 274) — Jfr KASTA IN.
1) med kast bringa (ngt) in ngnstädes, förr äv. i sjön o. d., kasta l. slänga l. slunga in; förr äv. refl. (se b). En Smädeschrifft war vdi hans bodh inkastett. SthmTb. 2/3 1588. (Det dödade barnet har hon) buritt til åhen och dett dher inkastadt. BtÅboH I. 2: 135 (1625). Almoso kistan .. gaf et skall ifrån sig, .. när penningar der inkastades med någon häftighet. Bælter JesuH 4: 147 (1757). Det gäller för honom (dvs. eldaren) .. att jemnt utbreda det inkastade kolet öfver rosten. TT 1872, s. 137. Stundom inkastades ock bref helt hemlighetsfullt genom dörren. De Geer Minn. 1: 281 (1892). 2UB 7: 225 (1903). — särsk.
a) (†) fäkt. abs.: snabbt, oförutsett o. överraskande söka sätta in stöt. Porath Pal. 2: H 2 b (1693).
b) (†) refl.: kasta sig (i ngt). Wågar han (dvs. fadern) sigh der (dvs. i sängen hos hustrun, medan hon har spädt barn) läggia eller öfwerdådeliga inkastar och skada kommer, ware fallen under lijka straff medh modren. KOF II. 2: 108 (c. 1655). JGOxenstierna 4: 152 (1815).
c) (†) om vind i uttr. inkasta sjön (ngnstädes), vräka in vågorna (ngnstädes). Det vädret, som största sjön inkastar (vid Malmö), är nordvest. CBonde (1658) i HSH 6: 120.
d) (i Finl.) (gm kast) slå in (fönster). I går afton blefvo hos statssekreterar S. vid Skeppsbron alla rutorna inkastade. BAlmqvist (1838) hos Dahlgren Släktprof. 2: 17. Lagus Pojk. 236 (1904).
2) (numera bl. i fackspr.) med avs. på bläster, luft, låga o. d.: bringa att strömma l. tränga in (ngnstädes), driva in (ngnstädes). Den genom tättan (i masugnen) inkastade luftqvantitet (var) 516,3 cub. fot i minuten. VetAH 1820, s. 263. JernkA 1861, s. 183. TT 1880, s. 37. Då den genom fänghålet inkastade lågan tändt laddningen, .. utkastas antändningsröret ur fänghålet. Holmberg Artill. 3: 38 (1883).
3) (i fackspr.): reflektera (ljus) så att det kommer in (ngnstädes). Wretlind Läk. 7: 30 (1899). Med den svagare konkavspegeln, som hålles på omkr. 0,4 m. afstånd från det undersökta ögat, inkastas ljuset i detsamma. 2NF 34: 77 (1922).
4) i bildl. användningar som mer l. mindre nära ansluta sig till 1.
a) (†) kasta (ngn i fängelse), inspärra (ngn); insätta (på vårdanstalt o. d.). Schroderus Liv. 166 (1626). Anaxagoras måste .. blifwa vthi fängelset inkastadt. Sylvius Mornay 116 (1674). (Herr Jöran Karlsson) blef .. i Stockholms Thorn inkastad. Peringskiöld MonUpl. 87 (1710). Eneman Resa 1: 111 (1712).
b) i sht mil. med avs. på trupper: (till förstärkning) hastigt sätta in (i striden, i främsta linjen o. d.), (skyndsamt) förlägga (i fästning l. befäst stad för fästningens l. stadens försvar l. för att binda en del av fiendens stridskrafter), låta söka skydd (i fästning); förr äv.: låta intaga ställning (ngnstädes); äv. (i sht förr) refl. om (befälhavare med) trupper: (skyndsamt) söka skydd (i fästning l. befäst stad). RP 6: 573 (1636). Jag tillbjöd mig att .., där grundt vore vid löpgrafven, mousqueterare inkaste. Kurck Lefn. 187 (1705). De Gleen tvangs inkasta sig i Münster. Mankell Fältsl. 255 (1858). Infanteriet (fortsatte) framryckningen, hvilken var förenad med stora förluster och kunde utföras endast genom ständigt inkastande af friska krafter i främsta linien. Nordensvan Takt. 196 (1884). Tingsten AnvTakt. 78 (1887). Ryssarne, som .. lyckades inkasta hjälptrupper i fästningen. SvH 6: 308 (1906).
c) (†) refl.: störta sig (in bland), rusa in (bland). (Hamilkar) inkastade sig midt ibland sina fiender. Emanuelsson Polyb. 1: 106 (1833).
d) (i vitter stil) i p. pf.: som tyckes på måfå l. av en slump hava förlagts (ngnstädes). Det hela är liksom en uppe i bergen inkastad skärgård. Geijer I. 2: 314 (1846; om östra Värmland). Hedenstierna Marie 237 (1896).
e) (†) med avs. på skrivelse, ansökan, betänkande, brev o. d.: på vinst o. förlust l. i hast inlämna l. insända; ”slunga in”, ”kasta in”; äv.: på vinst o. förlust l. i hast sätta in (ngt i tidning). VDAkt. 1653, nr 280. (Han) inkastade en skrift .. at få b:te pastorat til Annexa. Porthan BrefCalonius 51 (1794). Generalkonsuln Dehn .. (hade) inkastat ett kort hos oss dagen förut. Berzelius Res. 352 (1819). Många stycken, som der (dvs. i Stockholms-Posten) syntes inkastade blott för dagen, hafva sedan lyst i samlade arbeten. Skjöldebrand i 2SAH 10: 184 (1822).
f) (numera bl. tillf.) med avs. på pängar: utan hänsyn till eventuell förlust nedlägga (i företag) l. anslå att användas (i ngt). (Tvistande, som förlora i) kämner retten, .. inkasta sina wadpenningar utj så ringa ärender, som icke ens kunna opfylla appellations quantumet. BtÅboH I. 10: 198 (1693). Från 1765 inkastades ånyo af Katarina II de ryska pengarne i partikampen. Stavenow Frihetst. 136 (1898).
g) för att angiva att ngt l. ngn hastigt l. plötsligt bringas l. kommer in i visst tillstånd, i krig o. d. Cavallin Herdam. 4: 42 (i handl. fr. 1692). Partibildningen hade blifvit .. rubbad genom nya tvistefrågors inkastande i striden. CGMalmström i 2SAH 62: 128 (1885). Det finska kriget (1808—1809) .. inkastade riket ånyo i ett hopplöst ekonomiskt elände. SvH 8: 257 (1905).
h) (numera knappast br.) (plötsligt) låta (ngt) uppkomma l. uppstå (ngnstädes), uppväcka, framkalla; ofta med avs. på tanke l. sinnesstämning l. tvivel l. fråga o. d. Schroderus Os. III. 1: 303 (1635). Diefvulen .. hade inkastat i Jude hierta .. den förskräckeliga tanka, at han skulle förråda sin Mästare. Bælter JesuH 6: 27 (1760). Almqvist GMim. 3: 187 (1842). Den häftiga splittring som frågan om indelningsverket inkastade i riksdagarne 1870 och 1871. Samtiden 1874, s. 418.
i) bringa (ngn l. ngt) in (på viss bana l. i viss fåra o. d.), kasta in. Stormar, som .. inkasta tidernas ström uti nya fåror. Topelius Fält. 3: 278 (1858). Dens. 23: 201 (1877).
j) i fråga om ngns (plötsliga) införande l. upptagande i en viss samhällsklass l. miljö l. krets l. levnadsställning o. d.; numera bl. (i vitter stil) för att angiva införandet osv. ss. ett värk av försynen l. ödet l. slumpen l. tillfälligheten. HJärta (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 44. Rika köpmän, som vilja inkasta sina söner i Hofvets trängsel. BL 11: 289 (1845). Försynen och hans egen ärelystnad fogade så, att just hans egna ättlingar, hans dotters barn inkastades bland adeln. Topelius Fält. 2: 311 (1856). (Brutus o. Cato) stodo i ett annat läger än det, hvari ödet inkastade honom (dvs. Augustus) som Cesars arftagare. Rydberg RomD 21 (1877). Strindberg SvÖ 3: 290 (1890). Quennerstedt StrSkr. 1: 367 (1919).
k) (i skriftspr.) inblanda l. inveckla (ngn l. en stat o. d. i företag, konflikt o. d.); förr äv. refl.: utan betänkande inveckla l. inlåta sig (i ngt), störta sig (i ngt). KOF II. 2: 365 (c. 1655; refl.). (E. XIV ss. arvkonung) äflades också att inkasta sig i äfventyrliga planer. Svedelius i 2SAH 51: 119 (1875). En förändring, i synnerhet af hans (dvs. Geijers) politiska tänkesätt, som inkastade honom i nya literära företag och sträfvanden. Nyblæus Forskn. 2: 282 (1881). Sverige fann sig (vid G. II A:s död) inkastadt i en europeisk konflikt (som osv.). SvH 5: 291 (1906).
5) [eg. specialfall av 4] (†) med avs. på svårighet, tvist, olägenhet, hinder o. d. övergående i bet.: låta uppstå, framkalla, vålla, förorsaka; äv. med indirekt obj.; särsk. i uttr. inkasta ngn hinder l. inkasta hinder (ut)i ngt, lägga hinder i vägen för ngn resp. ngt. AOxenstierna 1: 616 (1620). SvTr. V. 1: 785 (1632). Dem (dvs. våra förfäder äro) allehanda .. hinder .. inkastade wordne. Stiernman Com. 2: 110 (1637). Den swårheet som närwarande dyra tid inkastar. RARP 4: 467 (1650). Der tijden något nu okunnigt som detta medh skiäl hindra kan, inkastar. VDP 1654, s. 158. JPOlivekrans (1677) i HSH 10: 95. Cavallin Herdam. 5: 405 (cit. fr. 1703). CPolhem (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 260. — särsk. refl. l. i pass. med intr. bet., om hinder l. olägenhet l. svårighet o. d.: komma i vägen l. emellan, uppstå, uppkomma, inträffa. RP 7: 145 (1638). Sedan må dhe wigas effter föregåande lyssning, om icke annat hinner sig inkastar. ConsEcclAboP 422 (1660). I dhet stoor misswext under den tijdhen sigh inkastat haf(ve)r. HärnösDP 1661, s. 57.
6) (i skriftspr.) invända (ngt), göra det inkastet (att osv.); förr äv. med obj. betecknande svårighet l. besvär o. d.: göra invändningar (mot ngt l. ngn) grundade på (ngt), anföra (ngt mot ngt l. ngn). Och inkastades till ett sådant compagnies oprättande efterskrefne difficulteter. RP 4: 2 (1634). Episcopus Stregnensis inkastade emott Doct. Vallium desse besvär. Därs. 6: 265 (1636). Hær emot kunde af nogon inkastas (osv.). BSkytte (1656) i HT 1912, s. 120. Block Progn. 60 (1708). Ja men se församlingen skall undervisas i att sjunga psalmer, inkastar man. Nodermann Hymn. 1: 119 (1911). Östergren (1928).
7) (†; se dock a, b, c) infoga, inskjuta. Cæsar inkastade i Skotåret dagen Merkedonium. Rudbeck Atl. 2: 180 (1689). Fries BotUtfl. 2: 170 (1852). — särsk.
a) i fråga om skriftlig framställning: infoga, inflicka (ngt); numera bl. (mera tillf.) i fråga om hastigt insättande (utan närmare övervägande): i hast nedkasta o. infoga (anteckning o. d.). HH 20: 369 (c. 1640). Författaren (har) i sina berättelser inkastat några häntydningar, hvilka (osv.). Samtiden 1873, s. 156. Midt i en filosofisk utläggning inkastas följande anteckning i dagboken. Aho Soldan 190 (1901).
b) (i skriftspr., fullt br.) i fråga om yttrande: infoga, inflicka, skjuta in; ofta ss. anföringsverb: infalla, inflicka; förr äv. i uttr. inkasta ett ord till ngns bästa hos ngn, inflicka l. fälla ett ord till ngns förmån hos ngn. Cavallin Herdam. 2: 226 (cit. fr. 1714). Han inkastade några ord. Nordforss (1805). Till allt fordras erfarenhet, det märker jag — inkastade jag tankspridd. LfF 1902, s. 269. Flickorna låtsade vara intresserade och inkastade sina barnsliga frågor. Högberg Utböl. 1: 109 (1912).
c) (tillf.) språkv. med avs. på ord l. (tecken för) språkljud: inskjuta (i sats resp. i ord). Sombliga inkasta et b emellan m, d: m, l: och m, r. Salberg Gr. 35 (1696). Ofta står vocativus såsom en interjektion inkastad utan sammanhang i satsen; t. ex. Stora, o Gud! äro dina verk. Boivie SvSpr. 71 (1820).
Spoiler title
Spoiler content