SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INSURGENT in1surgän4t, stundom -jän4t (innsurjä´nnt Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. insurgent; av lat. insurgens (gen. -entis), p. pr. till insurgere (se INSURGERA)]
(i eg. anv. bl. i fråga om utländska förh.) deltagare i l. ledare för resning l. uppror, rebell, upprorsman. PT 1758, nr 45, s. 1. Hof-Tidningen förmäler från Turkiet .. att .. Serviska Insurgenterna fortfara i deras rustningar och fiendtligheter emot Gräns-Pacharna på Bosniska sidan. DA 1808, nr 22, s. 2. (Zeromski) väcker .. (i sin roman) till lif insurgenten från upprorsåret 1863. 2NF 33: 739 (1922). — särsk.
a) oeg., i pl. best., benämning på en radikal grupp inom det republikanska partiet i Förenta staterna. PT 1911, nr 81 A, s. 2. 2NF 22: 1444 (1915). SvD(A) 1932, nr 297, s. 4.
b) (mindre br.) i bildl. anv. Insurgent mot allt politiskt tvång, uppreser han (dvs. Schiller) sig (i några ungdomsdikter) .. äfven mot det moraliska. Böttiger 4: 305 (1854, 1869). De unge literäre insurgenterne (dvs. fosforisterna). Cygnæus 4: 390 (1872).
Ssgr (i fråga om utländska förh.): INSURGENT-ANFÖRARE~0200. NF 2: 853 (1877).
-CHEF. Crusenstolpe Mor. 6: 309 (1844).
-HÄR, r. l. m. Crusenstolpe Mor. 6: 301 (1844).
-HÖVDING.
-LEDARE. Klercker Cuba 67 (1898).
-SKARA. NF 6: 877 (1882).
-TRUPP. vanl. i pl. KrigVAT 1851, s. 502.
Spoiler title
Spoiler content