SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISNA i3sna2, v. -ade. vbalsbst. -ING (se ISA, v.1 4 c slutet).
Etymologi
[jfr d. isne; avledn. av ISA, v.1, delvis möjl. äv. av ISA, v.2 Anm. I stor utsträckning är ordet i sv. en danism]
1) (†) i eg. bem.: frysa till is; jfr ISA, v.1 1 b. Möller (1807; angivet ss. Provinzialwort). Gräs som icke växer visnar, / våg som icke rör sig isnar. Tegnér (WB) 9: 228 (1841).
2) i fråga om kroppslig o. själslig kyla; jfr ISA, v.1 4.
a) (†) i eg. bem., i p. pf., om hjärtat: kallnad (i o. gm döden). Från grafven jag kommer, din gråt jag der hörde; / Mit isnade hjerta blef varmt af din nöd. Lenngren (SVS) 2: 407 (1795).
b) (numera föga br.) i fråga om känslor av skräck o. fasa, obehag o. d., om blodet (hjärtat, äv. bröstet) o., ngn gg, om person: stelna l. bli till is; rysa; äv. opers. det isnar genom benen o. d., det går en rysning gm märg o. ben o. d. Hans blod straxt isnar och hans kropp begynner bäfva. Browallius Holbg 93 (1744; d. orig.: Hans blod strax isnede). Vid denna syn Monarken isnade. Lenngren (SVS) 2: 104 (1794). PoetK 1813, Suppl. s. 125. Farväl, var trogen: blodet isnar / vid tanken att du glömma kan. Tegnér (WB) 7: 35 (1834). OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 205. Dens. 3: 222 (c. 1890).
Spoiler title