SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JA ja4, äv. ja4 (med kort vokal; jfr för övr. anm. nedan), interj., adv. o. sbst. n.; ss. sbst. best. ja'et ja4et l. ja't ja4t; pl. = ja4 l. ja'n ja4n; pl. best. ja'en ja4en l. ja'na ja4na. Anm. Allt efter växlande känslobetoning kan ordet antaga en mängd olika uttalsnyanser, utmärkta av varierande tonläge, av förlängning (ofta med tvåspetsig exspiratorisk o. musikalisk accent: ja3a2 l. ja4a o. d.; jfr JAHA), av tonlöshet hos begynnelsekonsonanten l. av förslag av olika kons., ss. vårdslöst l. föraktligt dja4, tja4, tveksamt mja4, nja4 l. mja3a2, nja3a2 osv. Jfr Kock AltNeuschwedAcc. 12 (1901), Noreen VS 3: 35 (1905). I skrift få dessa nyanser ofta uttryck i sådana skrivningar som jaa, ja-a, hja, dja, tja, mja, nja o. d.
Ordformer
(ja(a) RA I. 1: 5 (1522) osv. jag OxBr. 11: 43 (1623: jagord), Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 214 (1702). OPetri Kr. 326 (c. 1540), ConsAcAboP 5: 87 (1680). jäh Strindberg Kamm. 4: 20 (1907). dja Söderberg Främl. 110 (1903), DN(A) 1928, nr 226, s. 10. hja Benedictsson FruM 249 (1887). m-jaa Engström Äfv. 77 (1908). njaa Engström Äfv. 77 (1908). tja (tjaa, tja-a) Jolin Ber. 4: 10 (1877), Siwertz Varuh. 95 (1926))
Etymologi
[fsv. iă, iā, motsv. d. ja, isl. já, got. ja, jai, fsax., fht. jā, t. ja, feng. ȝéa, eng. yea (yes); jfr äv. lit. je, kymr. ie, bret. ya, möjl. också grek. , alla med urspr. bet.: förvisso, i sanning o. d.; sannol. en kasusform av det ieur. pron. jos, jā, jod (find. yáh, yā, yát, grek. ὅς, , ). Den kortvokaliga formen i fsv., som kvarlever i nysv. ja (med a-vokal), under det att fsv. motsvaras av äldre riksspr. , sv. dial. jå, torde väsentligen bero på svagtonig ställning i satssammanhanget. Härav förklaras också, att den vanl. fsv. övergången ia till uteblivit. Att j mot den för de nord. språken gällande regeln kvarstår i framljud (jfr t. ex. ÅR av jāra, UNG av junga- osv.), beror på ordets interjektionella karaktär o. dess därmed sammanhängande iterativa o. enklitiska anv. — Jfr JAHA, JASÅ]
I. ss. interj.
1) ss. svar på ett påstående, en fråga i jakande form l. en befallning l. uppmaning l. begäran o. d., innebärande en bekräftelse l. ett medgivande av riktigheten av det sagda l. av villigheten att efterkomma befallningen osv. l. ett bifall l. samtycke till det begärda osv.; äv. ss. svar på ett anrop l. tilltal o. d., angivande att man lystrat till detta; äv. oeg., ss. svar på en (uttalad l. tänkt) fråga som den talande (resp. skrivande) själv besvarar; användt ensamt l. ss. inledning till en sats; äv., energiskt l. livligt l. entusiastiskt bekräftande, fördubblat (ngn gg flerdubblat); äv. i förbindelse med en föregående interj.: ack ja (dels livligt l. jublande, dels sorgset l. beklagande), o ja (livligt l. hänfört), å ja (reserverat l. tveksamt) o. d. Kommer du? Ja (genast). Var snäll och lägg det här brevet på posten för mig! Ja, gärna! Axel! Ja (jag kommer)! Vill du följa med? O ja, det vill jag visst l. gärna. Har du haft det bra på landet? Å ja, så där. (Jesus:) Simon Joannis älskar tw mich mera än thesse?, Han sadhe honom, Ia herre, tu weest ath iach älskar tigh. Joh. 21: 15 (NT 1526). Ästu Asahel? Han sadhe, Ia. 2Sam. 2: 20 (Bib. 1541). Svarade the alle sammans, quasi uno ore (dvs. såsom med en mun): Ja, ja. RA I. 3: 42 (1593). Det är ju han? Ja, gudar ... ha! Thorild (Hans.) 1: 199 (1784). ”Kandidaten. ..” Och så tystnade hon och rodnade ... ”Ja,” sade han för att säga något. Wahlenberg Tolf 33 (1893). ”Känner du dig riktigt glad och lycklig nu?” fortfor Wieder. ”Ja-a,” svarade flickan mycket litet entusiastiskt. Roos Skepp 140 (1896). Det är alltså en läxa, det här? — N - - jaa! Engström Äfv. 77 (1908). ”Till Egypti land!” återtog maken i vältalig ton ... ”Ja, ja, ja!!?” tyckte Märta. Dahlbäck Åb. 331 (1924). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg vard., starkt bygdemålsfärgat) med omvänd ordföljd i den av ja inledda satsen. ”Villien I, att jag skall sådana svaar gifva min nådige fru tillkänne?” Han svarade ja, vill jag så. HH 20: 130 (c. 1565). SvMag. 1766, s. 206. ”Jag tror att du har ätit honung.” (sade björnen till räven). ”Ja, har jag så”, svarade räfven. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXVI (1868).
b) (i sht vard.) med ställning efter ett l. flera ord l. en sats som den talande vill särskilt framhäva; ofta känslobetonat (livligt instämmande l. ironiskt l. hånfullt o. d.); äv. med starkt förbleknad innebörd, närmande sig den pleonastiska anv. som omtalas under 3. Astolf. Godt! Det slår måhända in. / Vägvisarn. I månen, ja! Atterbom 2: 250 (1827). ”Knifven gick af”, genmälde Svante. ”Den gick, ja”, tyckte Olle. Geijerstam MPojk. 93 (1896). Just det ja, afbröt skalken. Hillman SpNov. 88 (1896). Micio. Vet du ej, / Att goda vänner böra äga sitt ihop? / Demea. Ja visst, ja! För en stund sen lät det inte så. VLitt. 1: 399 (1902); jfr d. Haag, fredskongresserna, fredspropagandan omöjliggöra barbariet! Så säger man ja. Hedin 1Varn. 23 (1912).
c) i förb. ja och nej, angivande att den svarande är tveksam l. att saken kan ses från olika synpunkter o. att svaret därefter blir olika. Var Dagny vacker? Ja och nej, det berodde på tycke och smak. Rydberg Vap. 274 (1891). Andersson Terentius 24 (1896).
d) (i sht vard.; se för övr. under de enskilda orden) i förb. med omedelbart efterföljande adv. l. adverbiellt uttr. o. d. av förstärkande l. modifierande bet.: ja bevars l. ja vars, ja då, ja för all del, ja naturligtvis, ja tack, ja visst, ja väl o. d.; särsk. i vissa bedyrande uttr., äv. svordomar o. d.: ja gu (se GUD II 8 b α), ja män, äv. (mera emfatiskt) ja ja män, ja minsann, ja min själ o. d.; i vissa fall äv. sammanskrivet med det följande ordet: jabevars, jadå, jag(g)u, jamän, jaminsann, javisst, javäl. Kommer du i kväll? Ja naturligtvis. Kunnen j .. döpas medh thet dopet som iach skal döpas medh?, Thå sadhe the till honom, Ia wel. Mat. 20: 22 (NT 1526). Bon(aventura). .. Än skole wy hafua något ööl mz? Ladis(laus). Ia wist, thz ypperste, Som tu kan / vpsökia och finna i thetta land. Asteropherus 17 (1609). Hegion. Kiännen i Simulus, .. som war af wår ålder? Demea. Jamen. Österling Ter. 2: 305 (1700). Fiskar man här på söndagen? ”Jaja men, gör man”. Almqvist Kap. 12 (1838). Visst nog bör Sven mista nacken. Ja, vars. Den är en stor bof. Dens. TreFr. 2: 26 (1842). Då sade jag: ”ja bevars, jag tackar!” FBremer i Nordstjernan 1844, s. 4. Rhaistes. Vik bort! Hyllos. Ja väl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt. Runeberg 5: 126 (1863). Då kanske du känner de der figurerna, som suto och läste borta vid drifbänkarne? — Filosoferna? Ja, då! Strindberg RödaR 34 (1879). ”.. Vill I förtälja den (dvs. historien), fader Anders?” ”Ja men, vill jag så. ..” Hemberg ObanStig. 86 (1896). (Flickan:) jag trifs alldeles utmär't, o jaa då! Engström Lif 119 (1907). Jag ska väl damma af resrocken — och väskan? — Ja, tack! Ullman FlickÄra 176 (1909). Är det så att nån av oss i mässen vill dig nånting så ska jag preja dig an ... — Javäl, sa vaktman. Javäl. Holmström Däck 15 (1927).
e) motsv. ett numera vanligare l. ensamt brukligt jo.
α) (numera bl. ngn gg i Finl.) i svar på nekande fråga, förr äv. på nekande påståendesats. Hustrun swarade, jagh hafwer inthet Ööl, Ja, hafwer tu så, sade S:te Per. HB 2: 354 (1597); jfr a. Käre Far, är icke jag er näste? .. Ja, vist är du det. Lenæus Delsbo 93 (1736, 1764). Hade ej Gud kunnat beskydda dem (dvs. barnen som Herodes lät döda), såsom han beskyddade Jesus? Ja, det hade han kunnat. Topelius EvBarn. 29 (1893). Är det inte så? — Ja, ja visst. KalSvFolkskV 1904, s. 66.
β) (†) i andra ställningar; särsk. i svar på fråga som den talande (l. skrivande) själv besvarar. Huadh är vmskärilsen nyttugh?, Ia ganska mykit. Rom. 3: 2 (NT 1526). Huarest är nw synden blijffwen? ja hon är borta. OPetri 1Post. 13 a (1528). (Jag) weet ey wäl hwar mäd (jag skall visa min tacksamhet), dok ja sij här iag weet. Lucidor (SVS) 207 (1672). Calonius Bref 259 (1797).
2) i anv. av stilistisk-retorisk art.
a) inledande en sats som sammanfattar o. bekräftar en föregående framställning l. tankegång o. d.; ofta mer l. mindre känslobetonat. Sy han kommer medh skyn och all öghon warda honom seende, och the honom stungit haffua, och all slecte på iordhenne warda sigh gråtandes, Ia Amen. Upp. 1: 7 (NT 1526). Ja jw högre stååt, jw högre fare, och jw höghre fall. OPetri Kr. 33 (c. 1540). Här inne (dvs. i Norrköping) äro 4 kiörkior och en Schola Trivialis är här. Jaa, här äro wacker huusz aff tägel upbygde. Bolinus Dagb. 50 (1670). Ja — kort och godt — jag menar, att ni skulle taga dessa barn till er, försörja och uppfostra dem. Almqvist Kap. 54 (1838). Ja detta var alltsamman. Fröding Brev 44 (1885). Jaa, han ävlas, nyhandlarn. Sjödin StHjärt. 242 (1911).
b) (numera bl. i högre stil; se dock slutet) inledande en sats l. ett uttryck som utgör en emfatisk upprepning (o. bekräftelse) av en föregående utsago; stundom närmande sig d. OPetri MenSkap. 15 (c. 1540). Iagh wil icke tiya, vthan betala, Ia, Iagh wil betala them .. theras misgerningar. Jes. 65: 6 (Bib. 1541). Hennes (dvs. Dianas) Lof han (dvs. Kupido) ewiglig / Prijsa wil och wijdt vtbreda / Ja, så wijdt som Himmeln är. Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). Ensam är jag (dvs. den siste kämpen); / Och den siste, / Ja den siste, / Ende lemnade / Af mina vänner / Vill ej mer / Med mig pläga samqväm. Geijer I. 3: 194 (1811). Han hade sitt sextonde år ej nått, / Ja, ung han dog. Runeberg 5: 91 (1860). Huru stora äro icke dina verk, o. Herre! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar. Psalt. 92: 6 (Bib. 1917). — särsk. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) starkt betonat, bekräftande l. bedyrande, med omvänd ordföljd i den av ja inledda satsen: ”visst”, ”säkert”, ”minsann”; äv. i förb. ja män (jfr 1 d). Min san han var en mycket vältalig Man, Jamen var han så. Gyllenborg Vill. 32 (1721). Jag skall ha mina penningar, ja, skall jag så. Kexél 1: 287 (1790). Han älskar mig mycket, ja, gör han det. Björck Dikt. 84 (1863).
c) emfatiskt framhävande ett visst ord l. en viss ordgrupp l. del av en sats l. en sats i ett satssammanhang; i sht ss. inledning till eftersatsen till en temporal sats l. villkorssats o. d. Hulda Moder (jord!), ja visst lefver Du. Tegnér (WB) 1: 178 (1805). Kunglig Sektern, ja den han skref eller läste beständigt. Därs. 9: 146 (1841). När hon dansade, ja, då blef man så betagen .. att (osv.). FBremer i Nordstjernan 1844, s. 5. Tänkes han (dvs. Luther) vara borta, ja då bleve allt för tanken helt annorlunda. PT 1917, nr 255, s. 3. Sedan han nu .. blivit en man, som även cheferna bådo om råd, ja så började det gå upp för honom, att tiderna voro farliga. Siwertz Varuh. 220 (1926).
d) inledande en sats l. ett uttryck som utgör en stegring av en (ett) föregående; ofta närmande sig bet.: ”än mer”, ”till och med” l. dyl. Vi ha nog, ja för mycket av den sorten. Han bad, ja tiggde (befallde) mig att komma. Det gick dagar, ja veckor. Han skrev dit, ja än mer, han reste själv (för att osv.). Thet oss tiil förenne war swåårt, ia omöghelighit. OPetri MenFall D 4 a (1526). Wijgdewatnet .. är itt krafftlöst onyttigt, ia affgudiskt ting. LPetri Wijgd. A 2 a (1538). Pommern och Mechlenburg, ja snart sagt heela Tysklandh äre ruinerade. RP 6: 33 (1636). Skieppzbråttet, ja sielfva döden äro mindre förskräckelige än de retelser som anfächta dygden. Ehrenadler Tel. 12 (1723). Du (svenska folk!) säljer utan blygd / ditt fria sjelfbestånd, din ära, ja din dygd, / för tomma njutningar. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Jag såg mig då som en person / Med få, ja inga brister. Runeberg 2: 8 (1847). Många, ja de flästa af hans (dvs. Petrarcas) dikter äro konstvärk. Wulff Petrarcab. 284 (1905). — särsk.
α) (numera föga br.) inledande nekande sats, i vilket fall numera vanl. ”nej” användes. The äro alle .. odoghse, thet är ingen som wel gör, ja icke en. Psalt. 14: 3 (Bib. 1541). BoupptSthm 5/3 1669.
β) (†) i förb. ja väl (jfr 1 d). Att justificera, ja väll hindra dem, som komme Elfuen nedhådt seglande. AOxenstierna 2: 687 (1624). RARP 2: 194 (1635).
e) inledande en reservation l. invändning o. d.: nå, visserligen (men), det må vara (men), ”det vill säga”, ”det förstås”; äv. i förb. ja väl (jfr 1 d). Ja det kan så vara, men (osv.). Pyramus. .. Merkelige män finner man och, / Som älskogh hafua brukat nogh: / .. Felix. Ia, k(äre) Broder, huadh hielper deth! Asteropherus 27 (1609). Det är snillets verk, torde man säga: ja; men det ädla, det skickliga, det jemt underhållande, det konstriktiga fordrar äfven smak. Enberg i 2SAH 7: 291 (1815). Palmblad Nov. 4: 136 (1845, 1851: Ja väl). Stanna qvar, som segrare javäl, men med hela tomheten. Hedenstierna Marie 156 (1896). Rönnberg Bredbolstad 37 (1907).
3) (i sht vard.) med försvagad innebörd, användt bl. för att åt den därav inledda satsen l. ett därav föregånget yttrande l. uttryck o. d. giva en viss emfas l. ett visst känslovärde (glädtighet, bekymmer, lättnad, gillande, medgivande, resignation, tvekan, skepsis, ironi osv.) l. rent pleonastiskt; ofta motsvarande l. liktydigt med annat interjektionellt uttr., ss. nå, ah, å, se så! o. d. Ja, det tror jag det! Ja, är det inte det jag alltid har sagt! Ja, vad ska vi nu ta oss till? Ja, det är (värkligen) så dags nu! Ja, då var det väl ingenting mer? Ja, då gå vi väl, då! Kommer han hit? Ja, den som visste det (l. kunde säga det)! Kan ni reda er själva! Ja, tack! Ja, då så! (dvs. då är det bra). Ja thet är så werldennes lopp, at somblige nidh och somblige vpp. OPetri Kr. 4 (c. 1540); jfr 2 a. Jöran Posse Nilsson .. ropade .. till Anders Linnarsson säijandes: ”Ja broder, skulle vij nu här mötas?” HH 20: 279 (c. 1640). Men hvad? jag glömde brasan! — Ja, en matmor, / Hon har så mycket i sitt hufvud. Atterbom 1: 51 (1824). Han stod modell der inne? — Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna menniskor. Strindberg RödaR 36 (1879). ”.. Hvar är ert pass?” Ja si, det har han inte något. Dens. TrOtr. 2: 22 (1883, 1890). Dja — sade den gamle bankdirektör Israel, .. — dja, förlåt, jag är ju inte särskildt hemmastadd i herrskapets religion. Söderberg Främl. 110 (1903). Ja du, ja, med dina .. upphöjda tänkesätt! UngKraft. 1907, s. 62. Hur ska man kunna veta vad som är dumt och inte dumt? — Tja, säj de! Koch Arb. 142 (1912). Ja, skål då friherrinnan ..! Siwertz Varuh. 249 (1926). — särsk.
a) i förb. ja ja (äv. sammanskrivet jaja).
α) (uttalat ja4 ja4 l. jaja4, äv. ja4 ja4 l. jaja4) ss. uttryck för eftersinnande, betänksamhet, tvekan, medgivande, instämmande, deltagande, beklagande, gäckeri o. d.; stundom betecknande en reservation l. förklaring o. d.: nå ja; ”det är ju sant” l. dyl.; äv. (mera emfatiskt) upprepat: ja ja, ja ja; äv. (vard., bygdemålsfärgat) i förb. ja ja män (uttalat jaj3a2 män4 l. jaj1a män4; jfr b). Ja ja, vi få väl se. Ja ja, det är inte alltid så roligt. Ja ja, det är bara alltför sant. Ja ja, det kan du ha rätt i. Ja ja, man börjar bli gammal. Fleming (kallade) presten för sig och sade: ja, ja, tu äst en goderman, tu skalt komme wäll til måtte. Teitt Klag. 25 (1556). Iacob svarade, ja, ja vij blir vähl sams. VRP 2/4 1723. Ja ja men, så går det till / Uti de sista tider. Bellman SkrNS 1: 15 (c. 1770). Måhända har han — Drunknat, menar pastorn. Jaja. Jonas var alltid en vild storfisk på öppna sjön. Almqvist Kap. 55 (1838). Ser du icke pricken, din attan? Jaja, det börjar skymma, tillade kaptenen godmodigt. Dens. Går an 67 (1839). Ja ja, ja ja! Man vänjer sig så lätt in i andras lif. Strindberg TrOtr. 4: 75 (1897). ”Jaja män!” suckade mäldarn. Högberg Vred. 1: 31 (1906). Jaja, så är det, först blir man fångad och sedan friar man. Slotte SvagStack. 7 (1914).
β) (uttalat ja4 ja4 l. vanl. jaj3a2) (numera i sht vard., ofta skämts., i sht i tilltal till barn) ss. uttryck för hot l. varning o. d. Ja ja, akta så att du inte får ångra dig! Dereffter seijer Forsman, ja, ja, Joseph Larsson, i morgon får J ondt af detta. VRP 12/3 1722. Ja, ja, det kommer väl en gång en räkenskaps dag. Nohrborg 658 (c. 1765). Ja ja, du lilla skälm! Sundén (1885). Prostinnan .. hotade henne med fingret. ”Ja-ja, du!” Lagerlöf ChLöw. 140 (1925).
b) (vard., bygdemålsfärgat) i förb. med annat bekräftande l. bedyrande ord, i sådana uttr. som ja gu (jagu, jaggu; jfr GUD II 8 b α), ja män (jamän), ja minsann (jaminsann) o. d. (jfr 1 d); äv. ss. utrop vid överraskning, häpnad o. d. Tänk Bacchus, unga friska karn, / Han är nu död, ja men! Bellman (BellmS) 2: 54 (1767, 1791). Han .. hugger två kubbar, .. satte dem .. i fähuset, och, ja men, voro de borta om morgonen. Wigström Folkd. 2: 181 (1881). Där kommer jaggu högvördiga prästerskapet. Carlsson Dagsv. 48 (1927).
c) i uttr. (se) så ja, (se) så där ja! o. d., utrop uttryckande dels häpnad, förargelse, avvisande (av ngt) o. d., dels tillfredsställelse (över ngt som blivit uträttat l. fullgjort o. d.) l. uppmuntran o. d. Så där ja, min gosse! det går ju bra. Hvad nu? Se så der ja, har jag icke nu återigen glömt flaskan med mina prinsens droppar hemma! Almqvist Amor. 121 (1839). Se så ja, inga komplimenter. Blanche Våln. 224 (1847). Se så der ja, färdigt! Jolin MSmith 54 (1847). Se så ja, ska här nu lipas ett vers igen! Hedenstierna Jönsson 132 (1894). God vind, hva? Tolf knop, skota där, så ja, så ja! Strindberg HMin. 2: 304 (1905). Så där, ja. — Nu kan leken få börja, när den vill. Melin Patria 25 (1915).
d) i förb. nå ja, ah ja, hm ja o. d., förstärkande l. utfyllande de enkla interjektionerna i fråga. Nå ja, gör som du vill! Atterbom 2: 74 (1827). Hennes trettioåtta år se nästan ut som mina fyratioåtta. Öfversten (rättande). Femtioåtta, min syster. Beata (med en liten fnurr). Nå ja, femtiåtta då. Jolin Barnhusb. 177 (1849). Champr. Hvilken affär (är det fråga om)? Prudent. Kors, mitt giftermål, vet jag! Champr. Ah, ja det är sannt! Hedberg Sardou 127 (1866). Hm jaa, det blir nog ett fattighus av alltihop till slut. Högberg Frib. 93 (1910). Bergman LBrenn. 232 (1928).
e) i förb. håhå ja ja l. hå ja ja (ja) o. d., återgivande en suck; jfr HÅ, interj. 1 g. Hå ja ja ja, det är så, ja! Bellman (SVS) 1: 100 (c. 1772, 1790). Håhå ja ja! Jag tänker mor sitter därhemma och gråter ännu för min skull. Lagerlöf Saga 171 (1908).
II. [liksom i ä. d. efter motsv. anv. i t.] (†) ss. adv.
1) inledande en sats: sannerligen, i sanning, förvisso. Ormen .. sadhe til qwinnona, Ia, skulle Gudh haffua sagdt, J skolen icke äta aff allahanda trää j Lustgårdenom? 1Mos. 3: 1 (Bib. 1541). Därs. 17: 19.
2) med ställning inne i en sats: ju, således. (Man skall) tillhålla Allmogen i rättan Tijdh effter Lagh hägna .. (ängar, hagar o. andra betesmarker) och ja förhindra att Fodret ingalunda förmycket af Hemmanen föres. Rålamb 13: 106 (1690). ”Det var ja f-n”, sade Yxkull, ”här kan man rikta sig!” Tersmeden Mem. 3: 77 (1741).
III. i mer l. mindre utpräglat substantivisk anv.
1) om ordet ja; i sht med tanke på dess innebörd i ett svar; ofta mer l. mindre närmande sig 2. Ett högt och tydligt ja. Frågan är av några besvarad med ja, av andra med nej. Idher oordh skola wara Ia ia, Ney ney, huad som ther offuer är, thet är aff ondo. Mat. 5: 37 (NT 1526). Amen, Amen, thet är, Ia, Ia. Cat. 1567, s. B 8 a. Pigans (dvs. flickans) nej är så godt som hennes ja. Rhodin Ordspr. 107 (1807); jfr a α. Kraftigt är allmogens ja eller nej, / Under vapnens skallande brak. Geijer I. 3: 187 (1811). O dessa hofmän med fruset smil, / Prelater med ja och amen. Snoilsky 4: 80 (1887); jfr a β. Svaret blef ett obetingadt ja. Rundgren i 3SAH 2: 90 (1887). Beckman SvSpr. 59 (1904). — särsk.
a) i uttr. säga, ropa, viska, svara o. d. ja, äv., oeg., nicka o. d. ja, äv. ett l. sitt ja (till ngt); äv. i mer l. mindre bildl. anv., äv. med sakligt subj.; äv. (ngt vard.) i uttr. tacka ja (till ngt), säga ”ja tack” (till ngt), tacksamt antaga l. mottaga ngt. Säga, svara ja (till ngt), ofta i överförd anv.: lämna sitt bifall (till ngt), äv.: antaga, acceptera (ngt). Vi .. sadom strax alle ja meth oprechta hender. RA I. 1: 5 (1522). (De) som icke strax wilia ropa ja ja til thet the weta wara emoot Gud och samwetet. AAAngermannus VtlDan. 256 (1592). Min dåter säij ia at du wil blifwa hema. Horn Lefv. 118 (c. 1657; rättat efter hskr.). (G. IV A.) är vand vid smicker och folk, som säga ja till allt. Tegnér Armfelt 3: 51 (i handl. fr. 1804). Det fins alltid i vår inre menniska något, .. som alltid måste säga sitt ja till det, att Gud har rätt till menniskan. Wikner Pred. 402 (1879). De nickade ja till frågan allihop. Lagerlöf Kejs. 129 (1914). Flerfaldiga gånger hade man inbjudit honom till höstjakterna, och Bibo hade tackat ja. Lindqvist Herr. 87 (1917). Nu stod han (dvs. Ansgar), 28-årig, åter inför kejsaren och svarade ja till kallelsen (att gå till svearna), liksom förra gången. OoB 1930, s. 283. — särsk.
α) i fråga om frieri l. trolovning l. giftermål o. d.; jfr 2 b. Hon svarade ja på hans frieri. Kyrkol. 15: 12 (1686). I hastigheet sade hon honom (dvs. friaren) Jaa, dock uthan handslag och gåffwor. VDAkt. 1702, nr 121. Somliga sade, att grefvinnan M .. friat sjelf, och att presidenten både af öfverraskning och af artighet sagt ”ja.” Bremer Nina 36 (1835). Östergren (1929).
β) i uttr. säga ja och amen till ngt, se AMEN 2 a slutet.
b) (†) i uttr. svara med ja, svara ja (se a). Humbla Landcr. 39 (1740). Så snart (de gemene vid mönstringen) upropas, svaras hurtigt med Ja. PH 5: 3155 (1751). På en gång svarade barnen / med högtsnyftande ja! Tegnér (WB) 3: 119 (1820).
c) (numera bl. tillf.) i uttr. mena l. påstå ja (i fråga om ngt), mena l. påstå att ngt förhåller sig så som det uppgives l. sättes i fråga. RP 2: 155 (1632). (Man undrade) Om dhe (dvs. de hemman som adeln förlänat sina tjänare) ock samma Tyonde skole wara vnderkastade. En dehl meente Jaa, en dehl Neij. RARP 3: 27 (1638). Skulle der af ikke warda en skön Läkedom? Jag meenar, ja. Kempe Graanen 17 (1675). Jag påstår nej, han påstår ja. Weste (1807).
d) övergående i bet.: påstående (motsatt nej i bet.: bestridande); särsk. i uttr. den enes ja är så godt som den andres nej o. d. Ther Åklagaren hafwer ingen Skäl medh sigh, eller bewijs, eller och Lijknelse til sin Klagemål, ther är Swarandens Ney så gott som Åklagarens Ja. DomRegl. mom. 29 (c. 1540). Ney och Ja gör een långh träta. SvOrds. B 7 a (1604); jfr Grubb 371 (1665). Beckman SvSpr. 183 (1904).
e) i fråga om röstning o. d.; ofta övergående i bet.: bifallande votum, jaröst. Förslaget fick lika många ja och nej. Propositionen besvarades med övervägande, enhälligt ja. Rösta ja. Schroderus Os. III. 2: 182 (1635). Då Proposition .. eller en af enskild Riksdagsman väckt fråga är med Ja och Nej besvarad. RO 1810, § 54. Huru många af de ja'n, som skola falla i urnan der framme, äro uttryck af den frimodiga öfvertygelsen? AdP 1865—66, 1: 349. (Representations-)förslaget bifölls med 361 ja mot 294 nej. De Geer Minn. 2: 19 (1892). Boberg Ind. 132 (1928).
f) (i högre stil) bildl.: bejakande av ngt; äv.: positiv inställning till l. insats i ngt o. d. Hans (dvs. Voltaires) nej var rikt, hans ja var armt. Topelius NBlad 155 (1870). Vår svenska reformation trädde därmed (dvs. med besluten på Uppsala möte 1593) likasom ut öfver blotta protestens ”nej” och fram till bekännelsens ”ja”. Oscar ii 6: 252 (1895). Tron är ett själens .. dristiga ja till Gud. Aulén AllmTron 13 (1923). Detta är det stora Ja! åt livet och verkligheten. OoB 1930, s. 46.
g) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) pregnant, för att beteckna sannfärdighet l. ordhållighet l. bekräftelse av ngt; äv. i förb. ja och amen (jfr AMEN 2 a). Alle gudz tillsäyelse (dvs. löften) äro ja j honom (dvs. Kristus), och äro Amen j honom. 2Kor. 1: 20 (NT 1526). När han hade sagt iaa, Så hafuer thet warit Jaa, och Neij hafuer warit Neij. SthmTb. 18/6 1600. (Kristus) i hvilken alla Guds löften äro ja och amen. Melin JesuL 1: 178 (1842). Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Mat. 5: 37 (Bib. 1917).
2) i rent substantivisk anv.: bifall, samtycke, medgivande (till ngt), erkännande (av ngt); i sht förr ofta i förb. ja och samtycke, förr äv. ja och minne (ja, minne och samtycke) l. ja och god vilja o. d., förr äv. (ngns) goda ja och samtycke o. d. Giva sitt ja (förr äv. bl. giva ja) till (förr äv. ) ngt. Få ja (till, förr äv. på ngt), vinna bifall (till ngt), stundom övergående i bet.: få löfte (om ngt). Thet bekenne wij skeedt wara .. med wort iaa Oc samtycke. G1R 1: 158 (1523). Låter honom (dvs. konungen) icke bekomma (ngn egendom) medh iaa och godh wilia. Svart G1 123 (1561). Ingen fremande prest skal fördrista sigh att hålla tijdgerdh, vthan Sochna prestens Jaa och minne. KOF 1: 336 (1575). 19 (jan.) — fik iagh ja på Hohlebacka, 8 ant. (dvs. förra månaden) skrefves Bytes brefven. JTBureus (1620) i 2Saml. 4: 72. Der på Hr. Anders gaf ja, sägandes sig här medh wara till fredz. VDAkt. 1671, nr 71. Tvertemot mitt ja. Meurman (1846). ”Ja” mig kungen gaf (att Rikard skall få leva). Hagberg Shaksp. 3: 71 (1848). Det skedde med deras goda ja och samtycke. Strinnholm Hist. 5: 253 (1854). Rydberg Varia 71 (1890, 1894). Östergren (1929). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. (jfr c). Mon och eens sådanas skotzmål in på (dvs. skyllande på) theras ia, som swickna (dvs. förledda) wore, skulle honom (dvs. förledaren) gella til vrsäkt? AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 b (1587). Vij achtede onödigt att svara der något till, .. för än vij viste jaa heller neij. AOxenstierna 2: 346 (1619). Detta så sant wara, bewitnar Slecht, grannar och ågranner. det Jagh å deras Jaa och bekännelse, medh egen hand och nampn, ratificerar. VDAkt. 1676, nr 15.
b) i fråga om anhållande om en kvinnas hand (hos henne själv l., i sht förr, hos hennes giftoman l. målsman): samtycke (till äktenskap), löfte om äktenskap, jaord; jfr 1 a α. Giva ngn (sitt) ja. Få ja (äv. ett ja) av ngn, förr äv. l. taga ja på ngn (av hennes giftoman). OPetri Kr. 45 (c. 1540). (Han) lätt värfva om förbem. Kon. Svens dotter, och fick Ja. LPetri Kr. 55 (1559). Så gaff han bårt stålten Adelin, / förutan Hennes egitt iaa. Visb. 1: 461 (c. 1621). När han togh Ja på henne war Nills Anderson i Kiärr medh honom. VDAkt. 1670, s. 292. Är hon (dvs. flickan) flärdfull, vill jag ha / Heldre korgen, än få ja. Sehlstedt 1: 36 (1844, 1861). Flickans ja .. räcker icke hälften så långt som gamla herrskapets nej. Runeberg ESkr. 2: 66 (c. 1850). Om riddar Guldskägg fått / Ett ja af jungfru Blåklint. Gellerstedt 2Dikt. 91 (1881). Han friade, och hon .. gav honom genast ja. Östergren (1929).
c) (†) i uttr. giva ja med l. till ngt, äv. giva ja att (osv.), medgiva, erkänna ngt l. att (osv.); äv. i överförd anv. med sakligt subj.: intyga, bevisa (ngt l. att osv.). Gudz Ord, och förfarenheeten giffwer ia medh, at Christelige Academier och Scholæståndh .. äre them Christrognom högnödigaste och gangneligste bruuk. Bullernæsius Lögn. d 6 a (1619). Der på hafver han svarat sigh måtte gifva ja, att dedh så hade sigh. RP 11: 299 (1646). Hwilket han effter punchtens föreläsande gaf ja till. VDAkt. 1688, nr 96. Dhet han nekar, att inga Magaziner voro 675 (dvs. år 1675) upbygde, dhet gifver iag ia med. Därs. 1696, nr 531.
Ssgr: (jfr III 1 a) JA-BRODER l. -BROR. [jfr d. jabroder, t. jabruder] (i sht vard., numera föga br.) = -HERRE; jfr -MAN. AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 8 b (1587). Så haffue .. Lismare och Ja bröder intz glömbdt sin wane. HB 2: 286 (1596). At vår vördade B. aldrig var någon enfallig Jabroder, utan stod på egen botn. Rogberg Bælter 109 (1760). Hans (dvs. biskop Ericus Ericis) Consistoriales voro hans ödmjuke ja-bröder. Porthan BrefCalonius 401 (1797). BondP 1809—10, 3: 449. Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.).
(I 1) -FRÅGA, r. l. f. pedag. fråga som bl. behöver besvaras med ”ja”; jfr NEJ-FRÅGA. Bergqvist Fråg. 50 (1898).
(III 2 b) -GÅVA. (i Skåne, förr) gåva som fästmannen gav sin trolovade, då han fick hennes (o. giftomannens) jaord; trolovningsgåva. Lovén Folkl. 145 (1847). Landsm. VIII. 2: 38 (1891).
-GÅVE-PUNG. (i Skåne, förr) pung i vilken ”jagåvan” överlämnades till fästmön. SvKulturb. 9—10: 82 (1931).
(jfr III 1 a) -HERRE. [fsv. iahärra; efter mnt. jahere; jfr ä. d. jaherre, t. jaherr] (i sht vard.) person som icke har l. vågar uttala ngn självständig mening, utan håller med ngn l. andra o. säger ”ja” till allt; jasägare, medlöpare, eftersägare, ”mähä”; i sht förr äv. övergående i bet.: lismare, smickrare o. d.; äv. bildl. Thå the (svenska männen) framkommo (till konung Erik av Pommern) fingo the icke annat än kort swar, spott och spee, och han sade sich icke wilia wara theras Ja herre. OPetri Kr. 182 (c. 1540). Therföre så äre månge Jaherrer på Jorden, som för gunst och wänskap skul tala, thet en annan gerna hörer. Fosz 156 (1621; nt. orig.: Jaheren). Prins Erik han håller med om allting, det är en sån der jaherre! Strindberg Bjälb. 21 (1909). Att göra Första kammaren till den Andras avbild och lydige jaherre. SD(A) 1918, nr 78, s. 5.
(jfr III 1 a) -KVÄDE. [fsv. iakväþe] (†) samtycke, bifall; ”ja”, jaord. GullbgDomb. 13/5 1609. (Kyrkovärden begärde arvode) og fick der til Sochnemännens jaqväde. ÖrslösaKB 1711, s. 151. Dhenne gåfvor emottog botell frijvilleligen, samtyckte med dhe sinas iakväde till Echtenskapet. VDAkt. 1723, nr 445. Dalin Hist. 1: 517 (1747). DA 1771, nr 62, s. 2.
(jfr III 1 a) -MAN, m. (numera bl. ngn gg arkaiserande) = -HERRE. Schultze Ordb. 2040 (c. 1755). I Allshärjartinget sitta jarlens jamän och svara ja till allt. Fröding ESkr. 2: 111 (1893).
(III 1) -ORD. [fsv. iaorþ; jfr d. jaord, isl. jáorð, t. jawort] (numera mindre br. utom i b) jakande, ”ja”; (uttalat) bifall, samtycke. Swerigis rikes raadt (har) meth then menighe mandz ia oordt ok samtycke .. Migh .. kaarath .. tiil teras .. kwnungh. G1R 1: 65 (1523). Her Flemming gaff ther till sitt jaord. RP 3: 111 (1633). AdP 1789, s. 143. Östergren (1929). särsk.
a) (†) i fråga om röstning; jfr JA III 1 e. The (dvs. de romerska skattmästarna) giorde och een annan ordning om röster och iaord. Schroderus Liv. 755 (1626). Ridderskapet ock Adelen biföll detta med enhälligt ja-ord. 2RARP I. 2: 134 (1720).
b) (fullt br.) i fråga om frieri l. trolovning; i sht om kvinnas bifallande svar på ett frieri. Giva ngn sitt jaord. Få ngns jaord. Lælius Jungf. F 8 a (1591). Rörek sade, ”att han väl komme öfverens med Öda, samt hoppades, att Ivar (dvs. Ödas far) ej skulle behöfva ångra sitt jaord.” Fryxell Ber. 1: 38 (1823). År 1566 sändes verkeligen denna Förstinnas (dvs. prinsessans av Lothringen) jaord och ring till Konungen (dvs. E. XIV). Geijer SvFolkH 2: 179 (1834). Lange Thackeray Esm. 333 (1926).
(jfr III 1 e) -PROPOSITION. (i fackspr., i sht statsr.) vid omröstning i en beslutande församling, i sht i riksdagen: proposition som enligt ordförandens (talmannens) mening besvarats med ”ja” vid en föregående acklamation o. som senare uppställes ss. huvudproposition (emot andra förslag); motsatt: kontra-, nejproposition. AdP 1800, s. 1014. Voteringspropositionen skall innefatta en ja- och en nej-proposition: ja-propositionen utgöres därvid alltid af det förslag, hvartill talmannen vid acklamationen hört bifall. Reuterskiöld Grundlag. 522 (1925).
(III 1 (e)) -ROP. i sht i fråga om röstning i en beslutande församling o. d. Lyckligtvis voro ja-ropen så starka, att de qväfde några olyckliga nej. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 224 (1809). Beskow i 2SAH 42: 223 (1867). DN(A) 1933, nr 34, s. 3.
(jfr III 1 e) -RÖST. röst för bifall till ett förslag vid votering. Samtiden 1874, s. 275. (L. utsågs) med 21 ja-röster och ingen enda näjröst, till deputerad. Wulff Leopardi 214 (1913).
(jfr III 1 e) -SEDEL. röstsedel med ”ja”. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 273 (1848). SFS 1925, s. 85.
(jfr III 1 a) -SÄGARE. [jfr d. jasiger, t. jasager] person som osjälvständigt o. okritiskt håller med ngn l. andra l. säger ”ja” till ngt l. till allt; (okritisk) bejakare (av ngt); jfr -HERRE. (Stadens) magistrat, som skulle representera borgarne, .. voro feodalherrens ödmjuke tjänare och jasägare. Rydberg KultFörel. 5: 296 (1887). En klok framtidsman är icke någon dum jasägare till allt vad dagen tanklöst fordrar. Fogelqvist Minn. 37 (1930).
(jfr III 1 a) -SÄGERSKA. (tillf.) kvinnlig jasägare. KJWarburg i 2SAH 59: 224 (1882).
(III 2 b) -ÖL. [jfr d. dial. (Bornh.) jaøl] (i Skåne, förr) trolovningskalas, trolovningshögtidlighet, (högtidlig) trolovning. Lönqvist Bara 14 (1775). Prestens tal vid ja-ölet. Lovén Folkl. III (1847). Bruzelius AllmogL 65 (1876).
Spoiler title