SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JON 4n, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(ion 18411929. jon 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. fr. ion, av eng. ion, bildat av den eng. fysikern MFaraday av gr. ἰόν, p. pr. n. av ἰέναι, gå. — Jfr JONISERA]
fys. o. kem. enl. äldre uppfattning: var särskild av de partiklar av en elektriciteten ledande vätska som ur densamma ”vandra” till, dvs. utfällas på i vätskan nedsänkta elektroder (metallplattor förbundna med polerna av ett elektriskt batteri l. en dynamomaskin); enl. nyare uppfattning, allmännare: elektriskt laddad atom l. atomgrupp l. molekyl l. molekylkomplex. Lundhquist Eisenlohr 400 (1841). Elektrolyternas beståndsdelar kallas ioner och särskildt anion den som uppträder vid anoden, kation den vid kathoden. Björnström StElektr. 7 (1863). Jag .. framställde (1887) den satsen, att alla saltlösningar vid yttersta utspädning fullkomligt sönderfalla uti elektriskt laddade smådelar, joner. SArrhenius i NordT 1897, s. 40. Genom elektriska krafter, radiumemanation, de ultravioletta strålarna i solljuset, o. s. v., sönderdelas molekylerna i luftens beståndsdelar i s. k. joner. NordT 1913, s. 310. Starck Kemi 6 (1931). jfr Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 39. — jfr GAS-, LUFT-, METALL-, VÄTE-JON m. fl.
Ssg (fys. o. kem.): JON-TILLSTÅND~02 l. ~20. en atoms l. molekyls tillstånd, då den är elektriskt laddad. NordT 1897, s. 40.
Spoiler title
Spoiler content