JONISERA jω1nise4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr JONISATION.
Ordformer
(ion- 1896—1929. jon- 1904 osv.)
Etymologi
[jfr t. ionisieren, eng. ionize, fr. ioniser; avledn. av JON]
fys. o. kem. bilda elektriskt laddade partiklar (joner) i (ngt); uppdela l. sönderdela (ngt) i joner. Förutom vatten, som i särskildt hög grad besitter förmågan att ”ionisera” molekylerna, förefinnes denna egenskap äfven hos en del andra vätskor. TT 1896, K. s. 5. Luft och andra gaser bli genom .. (radiumstrålarnas) inverkan ledare för elektriciteten, de ”ioniseras”. Svedberg ArbDek. 64(1915). 2NF 37: 835(1925).
Ssg: JONISERINGS-ENERGI. fys. o. kem. för jonisering av gas erforderlig energi. BonnierKL 5: 1481(1924).
