SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄBBLA ɟäb3la2, förr äv. KÄPPLA l. KÄVLA, v. -ade; äv. KÄBBLAS ɟäb3las2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ERI (mindre br., Verelius 137 (1681), Östergren (1931)); -ARE (Bergius Småsak. 2: 37 (i handl. fr. 1677) osv.); -ERSKA; jfr KÄBBEL, KÄBBELI.
Ordformer
(kebbla 16521749. käbbla (kiäbbla, käbla) 1712 osv. keppla 16811739. käppla (käpla, kiäpla) 15871773. käfla 1697c. 1908)
Etymologi
[motsv. (o. kanske delvis efter) mnt. kevelen, kabbelen, kibbelen, liksom sv. dial. käbba(s), gräla om obetydligheter, till roten i KÄFT]
(ngt klandrande l. föraktligt) envist strida med ord l. kivas l. smågräla (i sht om obetydligheter); munhuggas, gnabbas, småträta, ”bjäbba”; äv.: ständigt klandra, gnata, kälta, käxa; ngn gg äv. ss. dep.; jfr KÄFSA 2, KÄFTA, v.2, KÄGGLA, v.2 Käbbla om ngt. Schroderus Comenius 917 (1639). Jag hafver annat at giöra, än stå här och käppla med Eder. Bergius Småsak. 2: 37 (i handl. fr. 1677). Hvadhelst jag säger, gör och tänker göra, / Jemt käbblar du. Hagberg Shaksp. 7: 208 (1849). Lo-Johansson Zig. 215 (1929).
Särsk. förb. (ngt klandrande l. föraktligt): KÄBBLA EMOT10 04 l. MOT4. envist (o. otidigt) motsäga (ngn) l. göra invändningar mot (ngt), prata l. ”bjäbba” emot; förr äv.: fara ut emot, ”skälla på”. (Sv.) Käpla emoot (lat.) Oblatrare. Helsingius (1587). Käbla nu intet mer emot, Mamsell. Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). SvSkämtl. 130: 23 (1919).
KÄBBLA SIG TILL10 0 4. gm käbbel förskaffa sig (ngt). Düben Boileau Sat. 82 (1722). (De) käbblade sig till rabatt på priset. GHT 1896, nr 278 A, s. 3.
Avledn.: KÄBBLIG, förr äv. KÄPLUG, adj. (käp- (kiep-) 1681c. 1755. -ig c. 1755. -ug 1681) [sv. dial. käbblog] (ngt klandrande l. föraktligt, numera bl. tillf.) som gärna käbblar. Verelius 139 (1681).
Spoiler title