KÄLTRA ɟäl3tra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. kältra, vara skamlös i ord o. seder; jfr ä. d. k(i)eltre, be enträget, tigga, bedraga, nor. dial. kjeltra, lura, bedraga, fuska; av fris. (sik) keltern, använda grova ord, avledn. till stammen i KALLA, v. — Jfr KÄLTA, KÄLTRING, sbst.2]
(i vissa trakter) tigga (envist o. påträngande), (på ett oförskämt o. efterhängset sätt) bedja (om ngt); kälta; äv. (vanl. i förb. med prep.-uttr. inledt av på l. över): gnata. Lind (1738). (Vissa tidningar) kältra med förkärlek på hvarandra såsom afundsjuka käringar. Henriksson Tyskl. 291 (1901). Judarna började kältra efter betalning för deras eländiga hårpåse. Högberg Utböl. 1: 51 (1912). Därs. 76 (: över).
Avledn.: KÄLTRARE, m. (†) (efterhängsen) tiggare. Lind (1749). —
KÄLTRIG, adj. (i vissa trakter) gnatig. Jag borde kanske ha besparat dig detta kältriga bref. WHebbe (1838) hos Dixelius-Brettner Hebbe 49. —
KÄLTRING, sbst.1, r. l. f. (†) (efterhängset) tiggeri. Lind (1749).
SAOB
