KATALEPTISK kat1aläp4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. kataleptisch, eng. cataleptic, fr. cataleptique, senlat. catalepticus; ytterst av gr. καταληπτικός, bildat till καταληπτός, vbaladj. till καταλαμβάνειν, gripa, fasthålla (se KATALEPSI). — Jfr EPILEPTISK]
i sht med. som hör till l. har avseende på l. står i samband med l. är en yttring av katalepsi; som lider av katalepsi; som har de för katalepsien utmärkande egenskaperna; stundom övergående i bet.: stel, orörlig. VeckoskrLäk. 4: 260 (1783). De kataleptiskt stirrande ögonen. JournAnMagnet. 1: 341 (1821). (En med) cataleptiska symptomer förbunden, acut vansinnighet. Ilmoni Sjukd. 2: 296 (1849). Han försjunker i kataleptiskt tillstånd. Reinius Hagenbeck Sydas. 131 (1927).
