SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNABBA knab3a2, v. -ade; o. KNABBAS knab3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. knabba, stöta (lätt), knacka, slå, piska, springa fort, knabbas, munhuggas, gnabbas, om hästar: småbitas, motsv. d. knabbe, slå (på ngt) med tätt på varandra följande slag, nor. knabba, gripa l. äta raskt, knabbast, brottas länge, eng. dial. knab, om hästar: vänligt småbitas; avledn. av KNABB(E); jfr sv. dial. knabblas, gnabbas, holl. knabbelen, gnaga]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) intr.: slå l. stöta l. knacka (på ngt); äv. opers. Linnæus Bijskjöts. 116 (1768). Bäst som vi sutto i vår ensliga trevnad, ”knabbar” det på dörren. Wulff 85År 272 (1929).
2) dep.: utdela stötar, knuffas, ”slåss” o. d. Knabbas .. (dvs.) stötas (när två hålla hvarandra i lufven). Schück (1854; fr. Värml.). (Båtsman Halling) var som en vildkatt och kunde aldrig låta bli att knabbas och slåss. Bondeson Anna 4 (1883).
Spoiler title