KOLONISERA kol1onise4ra l. kå1- l. kω1-, l. -ån- l. -ωn-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KOLONISATION,KOLONISATÖR.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr holl. koloniseeren, t. kolonisieren; eng. colonize, fr. coloniser; avledn. av KOLONI]
1) anlägga koloni(er) i (ett land), göra (ett land l. en ort) till koloni, befolka l. uppodla (ett land) medelst nybyggare; äv. intr.: slå sig ned o. bilda en koloni (ngnstädes). SC 1: 289(1820). Finland var ett ifrån Sverige koloniseradt land. Svedelius Statsk. 2: 54(1868). Velasquez .. ansågs .. särskildt skicklig att befolka och kolonisera Cuba. Klercker Cuba 65(1898). GHT 1934, nr 4 A, s. 3.— särsk.
2) (föga br.) med avs. på person(er): låta (ngn) inflytta l. slå sig ned o. bosätta sig (ngnstädes) ss. kolonist l. ss. medlem av en koloni; äv. allmännare, med avs. på sak: införa, ”inplantera” (ngt ngnstädes); äv. mer l. mindre bildl. Cygnæus 3: 187(1837; bildl.). (Drottning Kristina) på hvars vägnar Pehr Brahe egentligen först koloniserade en högre civilisation uti den finska ödemarken. Dens. 1: 64(1848). De donatistiske och novatianske kristne, som genom Krysanteus' omsorg blifvit koloniserade i Suneions bergiga trakter. Rydberg Ath. 366(1859).
3) (numera föga br.) refl.: slå sig ned o. bilda en koloni (ngnstädes), bosätta sig (ss. koloni); i p. pf.: som slagit sig ned (o. bosatt sig) ss. koloni; inflyttad (ss. kolonist); äv. oeg. o. bildl. (På ena sidan) äro de undre arkaderne och hvalfven (av amfiteatern i Verona) upplåtna åt allahanda slags handtverkare .., som här coloniserat sig. Atterbom Minn. 353(1818). 2VittAH 14: 98(1828, 1838; bildl.). Sjelf en afkomling af koloniserade svenskar. Runeberg ESkr. 2: 230(1839). Sylwan SvLit. 248(1903).
