SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOMBINATORISK kom1binatω4risk l. 01—, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet com-)
Etymologi
[jfr t. kombinatorisch, eng. combinatory, fr. combinatoire; bildat till KOMBINATION, sbst.1, l. KOMBINERA]
(i sht i fackspr.) som består l. kännetecknas av l. har avseende på kombination (se KOMBINATION, sbst.1 2); särsk. i fråga om vetenskaplig metod: som karakteriseras av l. består i ett sammanställande o. jämförande av olika företeelser o. fakta. Lindblom Log. 229 (1836). (Ett) combinatoriskt och i omdömen djuptträngande snille. Atterbom PoesH 3: 145 (1848). Kombinatoriska uttalslättnader, som betingas af vissa i närheten stående språkelement. Kock SpråkFörändr. 133 (1896). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 303 (1900). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: beräknande, sinnrik. LittT 1797, s. 396.
b) mat. motsv. KOMBINATION, sbst.1 2 b. ConvLex. 1: 356 (1821). Kombinatorisk analys. NF (1884).
Spoiler title
Spoiler content