KONSONERA kon1sone4ra l. -så-, äv. -sω-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONSONANS.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konsonieren; av. lat. consonare, av com (se KON-) o. sonare, ljuda, avledn. av sonus, ljud (jfr SONOR, adj.). — Jfr KONSONANT]
mus. om ton, intervall l. ackord: åstadkomma l. bilda l. utgöra en konsonans; motsatt: dissonera; i sht i p. pr. i adjektivisk anv. Miklin Marpurg § 12(1782). Moll Fys. 4: 18(1901). Konsonerande intervaller .. kallas de intervaller, som bildas av en och samma treklangs beståndsdelar. SvUppslB(1933).
