KOPULATIV kω1pɯlati4v l. kωp1-, l. -ul-, l. 300~2 l. 400~1, adj. o. sbst. n., ngn gg r. (Noreen VS 5: 146 (1906; i bet. II 3)); ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -et, ss. r. -en; pl. = l. (ss. r. alltid) -er.
Etymologi
[jfr t. kopulativ, eng. copulative, fr. copulatif; av lat. copulativus, avledn. av p.-pf.-stammen i copulare (se KOPULERA)]
I. adj.
1) (i fackspr., föga br.) i allm.: sammanbindande, förenande. Andersson (1845). Verbet har (i satsen) .. väsendtligen en förenande, kopulativ kraft. Lidforss TyGr. 73 (1860). SvUppslB (1933).
2) språkv. om bindeord (särsk. konjunktion): som betecknar samband l. likställighet mellan de förbundna lederna, sammanställande, äv. allmännare: koordinerande; om satser: förenade på ett sätt som uttrycker samband l. likställighet, sammanställda, koordinerade; om satsförbindelse: som består av på dylikt sätt förbundna satser; äv. ss. adv. Tullberg SvSpr. 1: 45 (1836). Copulativa .. conjunctioner. Sylvander Sats. 92 (1856). Kopulativt koordinerade satser. Schiller SvSpr. 61 (1859). Danell SvSpr. 99 (1927).
II. sbst.
3) (ny anv.) språkv. kopulativ förbindelse l. förening (mellan satser l. satsdelar). Positiv kopulativ (föreligger), då båda (eller alla) lederna äro positiva, dvs. båda (resp. alla) bejakas. Noreen VS 5: 146 (1906). Därs. 148.
Ssg (till I 2): KOPULATIV-SATS. språkv. kopulativ sats. SvUppslB (1933).
