SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LACKERA lake4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) p. pf. -ert Synnerberg (1815)). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. la(c)quera. laxera 1676)
Etymologi
[jfr d. lakkere, t. lackieren, ä. t. lackziren, fr. laquer; av it. laccare, avledn. av lacca (se LACK, sbst.2)]
överdraga l. måla l. dekorera (ngt) med lack (se LACK, sbst.2 1); förse (ngt) med ett ytöverdrag av lack. BoupptSthm 4/9 1676. I konsten att lackera äro japaneserna oöfverträffade. UB 5: 414 (1874). Brödlåda för hårt bröd (av lackerad plåt). Dagen 1915, nr 70, s. 23. — jfr BLANK-, BRUN-, GUL-, RÖD-, SPRUT-, SVART-, VIT-LACKERA, BRÄNN-LACKERING m. fl. — särsk.
a) garv. o. skom. glanska (läder) med lack; särsk. i p. pf. ss. adj. (om läder, skodon o. d.): lack-; lackskinns-. Lackerade skor. MagKonst 1829, s. 40. Lackerade skinn. VaruhbTulltaxa 1: 209 (1931). Lackering av lädret sker antingen genom borstning eller genom sprutning. Form 1934, s. 152.
b) (†) med obj. betecknande figur som målas på ngt med lack. (Edra släktingar skulle) brodera sina vapen på Betjeningens Livreè, låta laquera det på vagnarne. Eurén Kotzebue OkSon. 48 (1794).
c) ss. vbalsbst. -ing i konkret anv.: lacköverdrag; stundom äv.: lack avsett att användas för lackering. Lind (1738). Den nya åkkärran, som inte hade en spricka i lackeringen. Lagerlöf Saga 39 (1908).
Ssgr: A: LACKER-ARBETE~020, äv. ~200. äv. konkret. SvMerc. 3: 1148 (1758).
-FABRIK. för fabriksmässigt utförande av lackering. SvMerc. 3: 1148 (1758). SvD(A) 1919, nr 335 A, s. 2.
-FERNISSA, r. l. f. lackfernissa. Rinman 2: 5 (1789).
-FILT. finare filt preparerad o. glanskad med lack, använd till mösskärmar l. i vagnmakeri o. d. Ekenberg (o. Landin) 264 (1889).
-KONST. jfr LACK-KONST. AHB 131: 7 (1887). Den Japanska lackerkonsten. SvSlöjdFT 1908, s. 30.
-PÄNSEL. lackeringspänsel. Berg Handarb. 16 (1873).
(a) -SKINN. (†) lackskinn. SthmModeJ 1856, s. 39.
-VÄRK, n. (†) lackarbete (konkret). Osbeck Resa 156 (1751, 1757).
B: LACKERINGS-ARBETE~020, äv. ~200. äv. konkret. Jönsson Gagnv. 321 (1910).
-FERNISSA, r. l. f. AHB 4: 39 (1860).
-PÄNSEL. jfr LACKER-PÄNSEL. Kallstenius HbOljem. 52 (1915). Lackerings- eller fernisspenslar med särdeles fin borst. HantvB I. 1: 135 (1934).
Avledn.: LACKERARE, m. person som yrkesmässigt utför lackering. Lind (1738).
Ssgr: lackerar(e)-fabrikör. (lackerare-) (†) innehavare av lackerfabrik. DA 1793, nr 135, s. 2.
-gesäll. -värkstad.
Spoiler title
Spoiler content