SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIE li3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera nästan bl. i poetisk o. högre stil samt i Finl.) LIA, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar l. (numera bl. i Finl.) -or (BtFinlH 3: 328 (1556), Bergroth FinlSv. 60 (1916)) ((†) -er RR 1547, fol. 38, KKD 8: 81 (c. 1710)).
Ordformer
(le- 1640 (: Lewätil). legi- c. 1696. lei(j)- 1559c. 1836. li- (lij-, lii(j)-, liji-, lj-) 1523 osv. ligie 1595 (: Ligiar, pl.). liddi- 1630 (: Liddie orff). li(j)d- c. 1710c. 1770. li(j)y- 15261637. lyi- 15851662. -a 1523 (oblik form), 1526 (nominativ) 1916. -e, nom. 1538 osv. -e, oblik form 1526 (: liyän, sg. best.) osv.)
Etymologi
[fsv. le, lie, sv. dial. le, lej, ljå, ljo, lö, motsv. d. le, nor. ljå, isl. (gen. liá), mnt. lē, lēhe; möjl. besläktat med gr. λαῖον, lie, o. samhörigt med LAGG, sbst.1, LO, garvarbark, o. LUR, blåsinstrument]
huvudsakligen för slående av gräs o. mejning av säd avsett redskap som utgöres av ett flackt bågformigt, på ena sidan med ägg försett stålsatt järnblad som i ena ändan är vinkelrätt böjt o. fastgjort vid ett med handtag försett träskaft; ofta i inskränktare anv., om det skärande bladet; förr äv. om skära. G1R 1: 153 (1523). När tu gåår j tins nästas sädh, så må tu affplocka ax, men medh liyan skalt tu icke gå ther til. 5Mos. 23: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: med skära). Tå skola the göra sijn swerd til ploghbillar, och sijn spiwt til liyar. Jes. 2: 4 (Bib. 1541). Ju tiockare Gräs, ju bättre bijter Lijan. Rudbeck Atl. 3: 334 (1698). Hellström Malmros 118 (1931). — jfr BUSKA-, DIKES-, LJUNG-, PORS-, SKÖRDE-, SLÅTTER-, SÄDES-, TORV-, VASS-LIE m. fl. — särsk.
a) (†) i vissa uttr.
α) i vissa uttr. med bet.: låta lien komma till användning o. d. När nw fruchten moghen är, strax kastar han liyän vppå, thy skörde tijdhen är på färde. Mark. 4: 29 (NT 1526; Bib. 1917: låter han strax lien gå). Höömånat mon tigh thet lära. / At tu skalt liyan på engen bära. Ps. 1549, Kal. s. 8 a. MeddNordM 1899—1900, s. 45 (1754).
β) [trol. med anslutning till 5Mos. 23: 25; se ovan] bildl., i uttr. föra l. kasta lien i en annans säd l. i andras åkrar o. d., arbeta på en annans område, äv.: draga vinsten av en annans arbete. Them (dvs. polackerna) hadhe och icke heller bordt, at föra lijen vthi ens annars sädh. Chesnecopherus Skäl Pp 3 b (i handl. fr. 1596). Jag gifver mig .. ingalunda ut, at (med denna bok) kasta ljan uti andras åkrar. Broman Glys. 3: 4 (c. 1730). Kalm VgBah. Föret. 3 (1746).
γ) i uttr. lägga (ngt) under lien, slå, meja. (Bonden) schall icke mere slå eller leggia vnder lien, i huar gonge, än såsom han kan reffzsa på en dag eller twå allermest. G1R 13: 299 (1541).
b) om lie l. lieformigt redskap använd(t) ss. vapen. LMil. 4: 1472 (1714). Lucanierne bruka Stridsvagnar med hvassa lijor. Ehrenadler Tel. 391 (1723). Alm BlVap. 168 (1932). jfr: (I brist på vapen skall man) tage lijer och binde them långz opå schafftedt till att göre fienderne skade. G1R 26: 76 (1556). — jfr STORM-LIE.
c) i jämförelse, i fråga om dödens skördar, i sht på slagfältet. Fienden .. gaf en salva i ryggen på dem, hwar af manskappet föll som grääs för en lijda. KKD 1: 167 (c. 1710). Runeberg 2: 26 (1835). CVAStrandberg 1: 168 (1860).
d) i mer l. mindre bildl. anv., i sht om lie ss. redskap för förgängelsen o. d.; särsk. [urspr. med anslutning till Upp. 14: 14 ff., senare till föreställningen om döden ss. en benrangelsman med lie i handen] (i vittert spr.) i uttr. dödens lie o. d., äv. tidens lie o. d. Mannen med lien, om döden. Schück Wivallius 1: 209 (i handl. fr. 1637). Gyllenborg Skald. 77 (1798: tidens lia). Men de se ej långt förut / Benraglet med glas och lia, / Båda dem ett rysligt slut. Leopold 2: 174 (1815). Hvad mer, om stjerneskördar mejas / som gyllne säd af tidens lie ner? Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). (De voro) obekymrade om att revolutionens lie mejade deras grannar som gräs. Janson Segr. 63 (1913).
e) [jfr nylat. falx cerebri resp. cerebelli] (†) anat. bildl., om ”hjärnskära”. VetAH 1753, s. 31. Auerbach (1911). — jfr HJÄRN-LIE.
Ssgr: A (i starkt bygdemålsfärgat spr.): LI-BLAD, -BRÄNNA, -ORV, -SKAFT, -SKO, -SLAG, -STEN, -STICKA, -UDD, -VAGN, se C.
-VÄTEL. (†) liebryne. Linc. (1640; under cos).
B (i starkt bygdemålsfärgat spr.): LIA-BRYNE, -KNAGG, -ORV, se C.
-RÄT l. -RÄTTA, r. l. f. redskap för att räta lien. Landsm. XI. 9: 7 (1896). RedNordM 1927, s. 22. —
-SKAFT, -SMED, se C.
C: LIE-ARV, se -ORV.
-BAND. för fasthållande av liebladet vid skaftet. Linné Sk. 392 (1751).
-BETT. (i Finl.) lieblad. Gadd Landtsk. 2: 440 (1775). FolklEtnSt. 4: 126 (1931).
-BLAD. (li- 1805. lie- 1777 osv.) Stället der lie-bladet fästes vid skaftet. Gadd Landtsk. 3: 500 (1777).
-BRODD. (†) efter slåttern nyuppvuxet gräs. VetAH 1779, s. 98. —
-BRYNE. (lia- 1566. lie- 1641 osv. lio- 1538) brynsten l. brynsticka för lie. VarRerV 43 (1538).
-BRÄNNA, r. l. f. [sv. dial. li(e)bränna] (starkt bygdemålsfärgat) slåtter som göres så nära marken att återväxten tar skada; äv. om ”liebränd” gräsmark. Gadd Landtsk. 2: 426 (1775).
-BRÄNNA, v., -ing. (li- 17521798. lie- 1756 osv.) [sv. dial. li(e)bränna] (bygdemålsfärgat) slå (vallen) så nära marken att återväxten tar skada. Brauner Åker 139 (1752).
-FABRIK. JernkA 1820, s. 254. —
-FORMAD, p. adj. som har formen av ett lieblad. —
-FORMIG. lieformad. —
-HOLK. [sv. dial. liholk] (bygdemålsfärgat) bindsle l. hylsa som fasthåller liebladet vid skaftet. RedNordM 1923, s. 10. —
-HUGG.
1) = -SLAG 1. Dahlman Humleg. 126 (1748).
2) (föga br.) = -SLAG 2. Möller (1790, 1807).
-JÄRN.
1) järn varav liar smidas. JernkA 1846, s. 256.
2) (†) lieblad. Kalm Resa 1: 199 (1753).
-KAGG. (bygdemålsfärgat) = -KNAGG. Boije Landth. 348 (1756).
-KNAGG. (lia- 1730. lie- 1790 osv.) handtag på lieskaft. Ullenius Ro § 206 (1730).
-LÅR(ET). (i fackspr.) den vinkelböjda delen av liebladet. Eneberg Karmarsch 2: 662 (1862).
-MAN, m.
1) (mera tillf.) om slåtterkarl. Santesson Nat. 9 (1880).
2) (numera bl. tillf.) till b: med lie beväpnad man. Wingård Minn. 9: 68 (1848).
3) (i sht i vitter stil) till d, ss. personifiering av döden; i sht i sg. best. Weise 284 (1697). Om någon rik pamp blir dödssjuk och önskar muta liemannen med en god gerning. Rosberg GammFolk 100 (1921).
-ORV, äv. -ARV l. -ÄRV. (li- 16191918. lia- 17121739. lie- 1585 osv.) (i sht bygdemålsfärgat) lieskaft. GripshR 1585, s. 180. Oliv Röst. 14 (1929).
-RING. för fasthållande av liebladet vid skaftet. Björkman (1889).
-RYGG.
1) den äggen motsatta sidan på ett lieblad. Moberg Sedebetyg 164 (1935).
2) (†) om kvarstående gräs o. d. mellan tvenne lieslag (se d. o. 2). Dalin (1853).
-SKAFT. (li- 1798. lia- 17121739. lie- 1671 osv.) Risingh LandB 27 (1671).
-SKO, r. l. m. (li- 1916. lie- 1928 osv.) (förr) fodral för lieblad. Modin GTåsjö 240 (1916).
-SKÅR. = -SLAG 2.
-SLAG. (li- 18051808. lie- 1671 osv.)
1) slag med lien (för avskärande av gräs, säd o. d.). Risingh LandB 27 (1671).
2) om hö l. säd som avskäres gm ett slag med lien; äv. om sträng av hö osv. som har avskurits, då slåtterkarlen osv. gått slående tvärs över fältet; äv. om det stycke mark som därvid blir avslaget; lieskår. Schultze Ordb. 4486 (c. 1755). Klöfver och thimotei torkar bättre när det ligger i lieslag, än när det bredes. SvLitTidn. 1814, sp. 102. —
-SMED. (lia- 15381602. lie- 1738 osv.) (i sht förr) VarRerV 13 (1538). SDS 1918, nr 26, s. 8. —
-SMEDJA. (i sht förr) Wikforss 2: 600 (1804).
-SMIDE. Rinman 2: 577 (1789). Thomée IllSv. 269 (1866).
-SMIDERI. (†) = -SMIDE. Linné Ungd. 2: 330 (1734).
-SMÖRJA, r. l. f. (i sht förr) ”smörja” (t. ex. av slipstensmjöl) varmed brynstickan bestrykes. Rothof 113 (1762).
-STEN. (li- 17461770. lie- 1749) (†) slipsten l. brynsten för liar. BoupptRasbo 1746. Därs. 1770.
-STICKA, r. l. f. (li- c. 17301925. lie- c. 1755 osv.) brynsticka l. stryksticka för liar. Broman Glys. 3: 274 (c. 1730).
-STRÄNG, r. l. m. (bygdemålsfärgat) om (hö)sträng; jfr -SLAG 2. Möller (1790). LBÄ 44—50: 273 (1801).
-UDD. (li- 17221798. lie- 1701 osv.) Hiärne 2Anl. 176 (i handl. fr. 1701).
(b) -VAGN. (li- 1845. lie- 1755 osv.) (i fråga om antika förh.) stridsvagn försedd med lieblad. Dalin Montesquieu 61 (1755).
-VARG. [jfr GRÄS-VARG o. t. wiesenwolf] folklig benämning på vissa växter som äro svåra att slå o. som göra lien slö.
a) art av släktet Pedicularis Lin., i sht P. palustris Lin., kärrspira. Franckenius Spec. D 4 a (1638). NormFört. 48 (1894).
b) art av släktet Ononis Lin., i sht O. arvensis Lin., puktjörne. Rudbeck HortBot. 82 (1685).
c) Salix repens Lin., krypvide. Fries Ordb. 171 (c. 1870).
d) Rhinanthus major Ehrh., höskallra. Nordström Luleåkult. 185 (1925). Anm. Namnformerna lieväy (Dybeck Runa 1845, s. 70 (1645)) o. liewey (Bromelius Chl. 22 (1694)) i bet. a bero möjl. på förvanskning av ett dialektalt uttal av -VARG.
-ÄRV, se -ORV.
D (†): LIO-BRYNE, se C.
Spoiler title