SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIGG lig4, n.; best. -et; pl. =.
I. vbalsbst. till LIGGA 1: förhållande(t) att ligga, sätt att ligga, liggande.
1) (numera knappast br.; se dock slutet) motsv. LIGGA 1 a α. Weste (1807; vard.). Kom, Karin, du förstår dig på ligg, du. — Kom, kom, så skall jag lägga hufvudet i ditt sköte! Hagberg Shaksp. 3: 191 (1848; eng. orig.: thou art perfect in lying down). — särsk. (starkt vard., numera föga br.) motsv. LIGGA 1 a β, om samlag. Weste (1807; vard.). Nordström Landsortsb. 241 (1911).
2) (i fackspr.) motsv. LIGGA 1 b; särsk. i fråga om stock o. d.: (riktigt l. stadigt) läge. KrigVAH 1843, s. 193. Vid sågningen bortskäres först en bake för att få ”ligg” på stocken. HantvB I. 2: 37 (1934).
II. [jfr nor. ligg; trol. elliptiskt för vissa ssgr till LIGGA] byggn. = LIGG-SIDA, -YTA; motsatt: bygg (se BYGG, sbst.2). Stål Byggn. 1: 228 (1834). BonnierKL 2: 812 (1923).
Spoiler title