MEDIAL me1dia4l l. med1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. medial, fr. médial; av senlat. medialis, avledn. av lat. medius (se MEDIUM)]
1) [jfr MEDIUM 1] (i fackspr.) belägen i (l. i närheten av) l. riktad mot l. tillhörande mitten (av ngt); motsatt: lateral. Dalin (1871). — särsk.
a) anat., kir., zool. om (del av) organ o. d.: som befinner sig i l. nära resp. närmare kroppens mittlinje. MedArch. II. 6: 2 (1864). I öfverkäken äro de mediala (mellersta) framtänderna (hos människan) betydligt större än de laterala (sidotänderna). 2NF 30: 742 (1920); jfr MEDIAN I a.
b) språkv. om språkljud: vid vars frambringande luftströmmen går fram längs efter och över tungan, parallellt med dess mittlinje. Noreen VS 1: 376 (1905).
2) [jfr MEDIUM 3] som tillhör l. har avseende på l. är grundad i egenskapen l. förmågan att fungera ss. (spiritistiskt) medium, mediumistisk. DN 1901, nr 11387 A, s. 2. Kristallskådning brukar man som bekant benämna vissa medialt begåvade personers förmåga att i en kristall- eller metallkula se händelser, som försiggå samtidigt på annan plats eller ock tilldraga sig i framtiden. SvD(A) 1929, nr 60, s. 10.
3) [jfr MEDIUM 8] språkv. som har avseende på (den grammatiska kategorien) medium. Medialt deponens. 2NF (1912).
Ssgr (till 3; språkv.): MEDIAL-BILDNING. språklig bildning som har medial form (o. betydelse). —
