[jfr dan. o. t. miserabel; av fr. misérable, av lat. miserabilis, till miserari, beklaga, till miser (se MISER, adj.); jfr MISERERE,MISÄR]
1) (†) beklagansvärd, ömkansvärd, olycklig. FinKyrkohSP 2: 123(1654). Til sådane miserable Personers hielp och understöd, som uti Grufwor och Bergwerk hafwa mist theras helsa och lemmar. Bergv. 1: 402(1690).
2) (†) fattig, som sitter i små omständigheter. Alla (som appellerat till konungen) haffva varitt miserable personer, som intet haffva förmått giffva revisionspenninger. RP 5: 126(1635). VDR 1705, Verif. 441.
3) ömklig, usel, eländig, dålig. Han var vid ett miserabelt (det miserablaste) humör. Klosterkyrkian i Wastena ståår lijka miserabel. Schück VittA 2: 378(i handl. fr. 1670). Det som gjordt .. (vägarna) så miserable, är det continuerliga regnvädret. CMBlom(1761) hos Linné Bref I. 3: 278. Ehuru tiderna äro dåliga, ja miserabla (så osv.). SvD(A) 1931, nr 220, s. 20.
